Variationsrik inledning på konsthösten

Nu har Maria Friberg intagit ett av rummen på Konsthallen i Luleå, som inleder sin höstsäsong med att presentera fyra konstnärer: Maria Friberg, Patric Larsson, Lisa Andrén och Mari Vedin Laaksonen. Friberg är vid det här laget en av våra mest etablerade konstnärer, känd för sina bilder av män. Hennes tidiga verk visade ofta kostymklädda pojkmän. Säkra, men ändå vilsna i sig själva och i sin omgivning. Man i fosterställning
Här på Konsthallen visar hon två
videoverk och foton ur serien Still lives, där hon låtit sig inspireras av äldre tiders stillebenmåleri. Men på Maria Fribergs stilleben förekommer både människor och ting. Här är människorna objekt på samma sätt som tingen. Inget tycks viktigare än det andra. Mitt i en massa bildäck staplade på varandra vilar en man i fosterställning. På en rad stora traktordäck hänger en man, fångad i stunden. En Kristussymbol med utsträckta armar och obekväm kroppsställning. - Vi är ju vana vid att se bildäck och storbystade lättklädda kvinnor tillsammans på reklambilder. Här har jag satt män i passiva situationer, en roll som ofta tilldelas kvinnor. Men när jag placerar män där blir det hela plötsligt mycket allvarligt, säger Maria Friberg, som under hela sitt konstnärsskap bedrivit en slags feministisk antropologisk forskning kring den moderna mannen. Bushs mummel
På Kulturhuset kunde man bland annat se hennes video No time to fall, där hon samlat och klippt ihop pauserna, mellanrummen, hummandena och harklingarna, ur ett av president Bushs tal. Resultatet blev inte ett förlöjligande utan ett avslöjande av maktens bräcklighet, av osäkerheten och rädslan. På Konsthallen låter hon en man kämpa för livet i ett skummande hav i en av två videor. Eller är det kanske så att han föds där, just då? På en stor skärm mitt emot rullar mängder av tunga, mjuka sammetsklädda former utför Nationalmuseets traditionsrika marmortrappa. - Vi ingår alla i sammanhang vi inte kan påverka. Det är bara att rulla med i flödet. Gruppen påverkar i vilken riktning vi ska gå, huvudriktningen styr. Det är en skrämmande insikt, men det finns också goda saker i att tillhöra en grupp, ett sammanhang, säger Maria Friberg. Från Luleå
Patric Larsson gick ut konsthögskolan Valand i Göteborg för nio år sedan. På en konstmässa för några år sedan väckte han konsthallspersonalens intresse. Först när de bestämt sig för att bjuda in honom till utställning uppdagades det att Patric Larsson har sina rötter i
Luleå. Sin första konstutbildning fick han på konstlinjen i Sunderbyn. - Det har gått bra för mig sedan jag gick ut Valand. Faktiskt har jag bara själv sökt till en enda utställning, hittills har jag haft turen att bli inbjuden, säger Patric Larsson, som för första gången ställer ut i hemlänet. Det är inte utan att man tänker Öyvind Fahlström. Patric Larssons ordteckningar gör honom till en slags arvtagare, även om man ska passa sig för alltför många liknelser. Skuld och skam
På stora pappersblad tecknar han ord som han kopplar ihop med streck till en tankens karta. Ofta har han Influerats av Harry Martinssons Aniara, av människans hjälplöshet inför sitt öde, men här på Konsthallen har han skrivit av en handbok i existentiell filosofi och skapat en "mindmap" om skuld och skam med hjälp av texter i ämnet som han hittat på internet. En labyrint av tankar. Kartans linjer formar påståenden. På några mindre teckningar har han skrivit ner minnen och försökt formulera dem med en tioårings sätt att uttrycka sig. Patric Larsson arbetar ofta i stort format, bygger sina bilder med små, små punkter. Minnesfragment av en ormbunke, ett träd, ett moln. En tidskrävande teknik som ibland lämnar efter sig spår i form av rinnande tusch. - Det får inte bli för många misstag, det händer att jag får slänga verk som jag jobbat med mycket länge. Men när jag ställde ut i Kina i somras pratade en av besökarna, via tolk, om Drakens öga. Jag vet inte om jag förstod det hela rätt, men berättelsen gick ut på att det som gör en bild levande är det sista som kommer till. Jag vet inte, men kanske är det så det är, säger Patric Larsson. Lisa Andrén från Värmdö och Mari Vedin Laaksonen från Östersund delar utrymme på Konsthallen. Det var Konsthallens förslag och när konstnärerna tittade på varandras bilder tyckte de idén var utmärkt. Därför samsas Lisa Andréns svartvita torrnålsgrafik med Mari Vedin Laaksonens färgsprakande akrylmålningar på väggarna i Konsthallens första rum. Jobbade på natten
Lisa Andrén är i första hand grafiker och som föreståndare för grafikverkstaden i Umeå gjorde nödvändigheten att hon nästan helt gick över till torrnål. Där jobbade hon halvtid, men insåg snart att även när hon stannade kvar i grafikverkstaden för att arbeta med sina egna bilder, fick hon hela tiden svara på frågor från andra. Om hon arbetade med torrnål kunde hon sitta hemma och rista i plåtarna. På nätterna gick hon och tryckte sina bilder på den folktomma verkstaden. Trots långsamheten i torrnåls-
tekniken lyckas Lisa Andrén skapa bilder som känns fångade i ögonblicket. - Jag tycker om rörelser i bilder. Gillar också det lilla formatet, att kunna skapa ytor med linjer och jag litar till att en liten bild också kan vara monumental, säger Lisa Andrén. Även Maria Vedin Laaksonen arbetar med ögonblicket. - Jag arbetar med naturögonblick, det är också vad jag kallar min utställning. Bilderna bygger på mina intryck av att vara ute i naturen. Något jag ser, en hastig blick, en samling stenar, känslan av att vandra i en tät skog. För mig har de här bilderna blivit en efterlängtad förening mellan det inre och det yttre. Det är mina egna levande inre bilder som tar form på papperet.