Temat för årets nyårskonsert med Luleå-Gammelstads manskör är Elvis Presley, något som vid en första blick i programbladet kan te sig en aning vagt.
För av de drygt femton låtarna i programmet har bara ungefär en tredjedel tydlig Elvis-anknytning, medan till exempel ”My way” eller ”Please release me” må ha ingått i ”Kungens” Las Vegas-repertoar men i betydligt större utsträckning kommit att förknippas med andra artister. Och var, frågar jag mig, finns klassiker som ”In the ghetto”, ”Suspicious minds” eller ”Always on my mind” ? Nu antar jag att urvalet i mångt och mycket grundar sig på vad som passat att arrangera för manskör; därmed faller många av de musikhistoriskt epokgörande rock’n’roll-numren bort. Kanske lika bra det. För det må ha sin charm att höra ”Blue suede shoes” framföras av ett fyrtiotal gentlemän i övre medelåldern, men i ärlighetens namn kändes tolkningen såväl styltig som baktung. Då funkar ”Can’t help falling in love with you” desto bättre, och riktigt fint blir det i ”Are you lonesome tonight” där två tjog tonsäkra farbrorsstämmor vävs samman till en musikalisk pläd som värmer gott i vinternatten. Och av de rena gospelnummer som den djupt troende Elvis tog sig an genom hela sin karriär tillhör ”In my father’s house” kvällens absoluta höjdpunkter med sina mäktigt gåshudsvaliderade basstämmor.
Under kvällen ges också maestro Lennart Johansson några gyllene tillfällen att flexa sina ansenliga röstmuskler i utsökta tolkningar av ”Georgia on my mind” och tidigare nämnda ”My way”, och ackompanjerad av sina dovt ”Amazing grace”-hummande körkollegor reciterar Lars Magnus Eriksson Lord Alfred Tennysons ikoniska nyårsdikt. En stor eloge också till alltid lika vältalige konferencieren Börje Ekström som med gentlemannamässig esprit och järnkoll på detaljerna - han lär ha ägnat hela julhelgen åt att hårdplugga Elvis-fakta - håller kvällen samman och lyckas ge Elvis-temat en tydlighet som, om ni frågar mig, inte var given utifrån programupplägget.
Avslutningsvis bör nämnas att liksom på förra årets nyårskonsert, då blott 12-åriga sopranen Minna Perdahl tog publiken med storm, medverkade i år en ung begåvning som fick auditoriets sammanlagda hakbestånd att tappas. 11-årige Wilmer Heikkilä tog sig an bland annat ”Love me tender”, ”Guldet blev till sand” och ”How great thou art” med stor känslighet, röstmässig dynamik och imponerande lugn. Fantastiskt! Så ja, trots mina inledande invändningar var det allt sammantaget en härlig kväll och en finfin avslutning på det omtumlande året 2016.