Varför denna möjlighet?

I den synliga historien verkar ondskan ta det mesta av utrymmet. Massakrernas tal är oändligt. Och efteråt? Hur bygger man upp samhället igen efter folkmordet? Hur går man konstruktivt vidare efter apartheid? Här finns exempel att studera, Rwandas och Sydafrikas försoningsprocesser, amnesti och ondskeutrotning. Ibland sägs ondskan vara sin egen förklaring. Hitler eller Mao eller Stalin, onda män som skapade än mer ondska. Miljoner utrotade, otvivelaktigt 1900-talets skam, men förklarar det något? Blir man inte dum av logik som graderar ondskan? Och börjar tänka som Bush: Saddam Hussein ond, invasionen av Irak god. Och blir inte historiekapitlen korta och fyllda av demoner istället för resonemang? Liksom fallet blir med medias kvinno- och barnamördare. Hellre då att ondskan är banal, Hitler som person verkar tom, biografiskt ointressant. Men hur kunde det bli så vedervärdigt? Finns någon enda människa som gör det onda för det ondas egen skull? Onda handlingar har som regel det goda som förklaring eller urskuld: höga ideal, rena samhällen, bättre människor. Sadisten gör ont, men för njutningens skull, alltså för något gott. Det finns alltid ett missförstånd i ondskans handlingar. Den rena ondskan existerar bara i religion och fantasy. Varför finns alls ondskans möjlighet? Utan den finns inte godhetens alternativ, påstår idealisten. Därför att människan prövar sitt val, som fritt men motstridigt instrument, svarar materialisten.

Varför denna möjlighet?

Ondskan är ett praktiskt problem. Ren politik faktiskt. Det finns ingen ondska utanför människan, så det är bara att sätta igång. Som filosofiskt problem är den obetydlig, som historiskt är det gigantiskt.