Det finns också en kandelaber, en gammal jordglob och andra vardagsting som på ett fängslande sätt kontrasterar mot Marcel Köppes projektioner av isländska glaciärlandskap, norrbottniska forsar och drakar som stiger mot molniga skyar.
Fängslande – samtidigt som det under konsertens gång blir uppenbart hur mycket Sigur Rós baserar sin musik på just sådana kontraster. Som när den stråkdrivna elgitarren rosslar fram en flört med den spröda falsettstämmans nynnanden. Eller när sanslöst upptempoaktiga låtar gång på gång ställs mot de isbergsstora symfoniska sjok som i ensamt majestät skulle göra det hela litet för trögflytande. Och även om det här är så långt från pubrockens ölstinna vardaglighet man kan komma utan att fullständigt tömma ordet ”rock” på innebörd har Sigur Rós genom åren lyckats balansera rock och konstmusik, stort och smått, närhet och avstånd, finstämt och monumentalt utan att riktigt dratta ner i det alltför pompösa eller pretentiösa.
Nånstans kring konsertens slutfas förtrollas jag av en ljuvligt speldoseplinkig ballad med varmt blås, varpå dragspelet åker fram och i sällskap med akustisk gitarr, kontrabas, överjordisk sång och celesta orgelklanger genererar ett fullständigt sublimt ögonblick, följt av vad som är Sigur Rós´och alla andra symfoniskt anstrukna postrockares ultimata partytrick - den där sugande, trumklapprande, ståpälsalstrande färden mot full orkestral extas, och innan vi kan andas ut hinner de 12 musikerna på scenen även noisa järnet till visuellt ackompanjemang av mörka moln och digitalt flimmer. Flämt.
Visst fanns det stunder när ljud-bild-kombinationer av typen ”eteriskt muller från scenen + projektioner av hästar springande över karga isländska hedar” fick min inre klyschdetektor att övergå från pipanden till tjut. Och visst blev det litet fumligt i vissa övergångar, men det som där förlorades i avbruten hypnos vanns i charmigt nermonterande av, tja, det alltför monumentala.
Jag skulle också kunna grymta en aning över att jag inte såg röken av ett programblad under kvällen. Men med tanke på hur mycket gåshud per capita talangerna på scen försåg oss med känns sådant gnäll synnerligen ovidkommande. För på det hela taget var det en mycket imponerande tillställning och en värdig hyllning till ett av Islands stora musikunder.