Värdelöst och förutsägbart

Jag kollar upp vinnarna i Eurovison Song Contest sedan starten 1956 och jag gillar exakt fem låtar av 40 eller vad det är, två engelska (framförda av Lulu och Sandie Shaw) från 60-talet, Abba, Carola och Charlotte Perrelli (eller Nilsson som hon hette då). Och såklart är vinnarna bäst, att vinna är ju det enda det går ut på, det är det enda jag kan se i alla fall. Låtarna, eller kompositionerna som de envisas med att kalla det, ska tilltala så många som möjligt och den som tilltalar flest är sålunda bäst. Jag tycker det är helt sjukt cyniskt och jag vägrar acceptera musik gjord enligt sådana premisser. Om det inte är exceptionellt bra, för då flyger alla mina invändningar ut genom fönstret som näktergalar. Och jag önskar helt ärligt att jag inte tog musik på ett sådant allvar, att jag kunde bortse från detta och inte lyssna på Hero med en massa principer och skit skvalpandes mellan öronen. Men det är rent spekulativ musik och jag hatar allt den står för. Och som sagt, hade det varit exceptionellt bra så hade jag kunnat recensera annorlunda. Men vad ska jag säga? Att Charlotte är duktig, har bra uttal och wailar lite grymt mot slutet i Abba-pastischen Show Me a Mountain? Okej, men det räcker inte på långa vägar. Texterna är värdelösa, melodierna är förutsägbara och arrangemangen och produktionen är hopplöst daterade och nervöst genomförda, helt enligt premisserna ovan. För övrigt vann fel låt i svenska uttagningen. Antagligen spelar det in.

Värdelöst och förutsägbart

"Såklart är vinnarna bäst, att vinna är ju det enda det går ut på, det är det enda jag kan se i alla fall", konstaterar Mattias Alberg, Luleå, som lyssnat på Charlotte Perellis Hero, en låtsamling som han ger en (1) kurirhäst.