Värdefulla aspekter om text

En röst träder fram. Vems? Vem är detta jag som jag lånar mig till när jag läser? Allt detta är inte problemfritt och redan Platon lät i dialogen Faidros sin mästare Sokrates ta avstånd från det skrivna, lät honom vägra skriva. Sokrates berättar en gammal myt om guden Theuth som uppfann bokstäverna och begav sig till Egyptens kung Thamus för att demonstrera sin uppfinning så att den kunde spridas till alla. Bokstäverna skulle likt en drog, ett farmakon, göra alla medborgare visare och mer minnesgoda. Thamus avvisade emellertid bokstäverna. När talaren inte längre måste vara närvarande för att svara på följdfrågor, när minnet inte längre behöver odlas för förståelse utan kan hämtas från döda tecken, så kommer bokstäverna och texten att skapa glömska i stället för vishet. Den centrala texten Platons apotek i Jacques Derridas Apoteket, diskuterar just detta begrepp farmakon, en mångtydig metafor för skriften, som på samma gång dödar talet och ger det evigt liv, samtidigt är ett glömskans gift och ett stöd för minnet och som därför framtvingar frågan: Vad är skillnaden mellan tal och skrift, vad betyder spänningen mellan närvaro och frånvaro, den spänning som är inbyggd i alla texter? Varför skall vi acceptera talets överordning, som Platon hävdar, när skriften är evig, en fortvarande närvaro, alltid till hands. Varför skall vi bry oss om den döde författaren, när vi läsare äger skriften för oss själva? Tal och skrift tycks utesluta varandra. De bildar en dikotomi, ett motsatspar där vi mer eller mindre medvetet överordnar den ena polen. Sådana motsatspar blir ingångar för Derridas kritik. Det blir hans projekt att granska och lösa upp, att dekonstruera, de motsatspar, till exempel närvarande/frånvarande, manligt/kvinnligt, centrum/periferi med vars hjälp vi tycks formulera världen. Samtiden tenderar att hierarkisera, värdera polerna, i alla dessa bestämmande dikotomier; manligt blir sannare än kvinnligt, centrum viktigare än periferin, närvaro meningsfullare än frånvaro, tal mer betydande än text. Derrida söker gliporna i dessa fördomar, sprickorna där brytjärnet kan lirkas in. Hans kritiska attityd till dessa föreställningar om överordning, hans dekonstruktioner, har kommit att tillhandahålla verktyg såväl till genusforskning som till studiet av de postkoloniala ordningarna och vår skeva uppfattning av den andre. I allt detta finns emellertid också en risk, en amoralisk aspekt hos postmodernismen. När alla uppfattningar ställs vid sidan av varandra och ges samma värde, kan också normerna lösas upp. En mening kan uppfattas som lika mycket värd, lika sann som varje annan. Rätt och fel får byta sida, som gott och ont. Derrida har kommit att få stor betydelse för svensk litteraturkritik sedan tidskriften Kris, med bland annat Horace Engdahl i redaktionen, introducerade honom på 1980-talet. Nu, efter filosofens död, samlar man några av hans viktigare texter i skriftserien Kykeons senaste utgåva. Det är svårtillgängligt ibland, med vindlande resonemang, där preciseringar och fördunklingar avlöser varandra, men det går att förstå. Och det är värdefullt att texterna nu finns till hands.