Själva historien om Vilma är enkel och avgränsad. Den handlar om hennes morgnar vid exakt den tidpunkt när hon ska till dagis. I en enkel upprepningsform har Lina Stoltz pricksäkert fångat det som är viktigt för en treåring; att få bestämma över sig själv.
Bildarbetet är lika realistiskt, någon som faktiskt är sällsynt i samtidens bilderböcker med sina ofta svagt antydda eller humoristiskt gestaltade och stiliserade miljöer.
I boken om Vilma är tonen i stället närmast hämtad ur de idylliska och noggrant tecknade barnböckerna från tiden runt 1960-talet.
Inredningen i hallen är ren, leksakerna få, bron har ett enkelt räcke i järn och i motsats till i dag är barnet klätt i någon slags unisexkläder. Pappa i sin tur har vit skjorta medan mamma bär neutral jacka, rejäla byxor och basker. Volvon i bakgrunden är däremot från 1980-talet.
Sammantaget ger det hela boken en ålderdomlig känsla. Men samtidigt som uttrycket skymmer boken, man tänker just att den är gammal, lyfter Bencivennis bilder påtagligt fram den lilla huvudpersonens vardagskamp för att bli en egen person. För man känner verkligen med Vilma när hon på slutet överlistat de vuxna med deras egna rationella argument – och därför kan bära sina favvoglasögon hela dagen på dagis.