Vardagens detaljer för ögonen

Konstnären Anita Mikkos berättelse är just en sådan. Vid nästan 40 år fyllda bestämde hon sig för att sadla om, gick från ett jobb som tekniker och gymnasieingenjör till en tillvaro som fri konstnär. Resan gick via studier på konstlinjen på Malmfältens folkhögskola i Kiruna, till Nordiska konstskolan i finska Karleby och nästan fem års studier på Konsthögskolan i Oslo. - Jag brukar prata om att jag levt två liv, jag gjorde verkligen en helomvändning, överraskade mig själv med att fatta beslut efter mina känslor, inte efter huvudet, säger Anita Mikko, där hon sitter i sin ateljé på Kronan i Luleå. I själva verket sitter hon mitt i en av sina installationer, på en randig soffa med tillhörande tavla på väggen, randig även den, och ett renhorn försett med små konstgjorda fåglar. Vill hon kan hon rulla ut en randig matta på golvet och öppna dörrarna och veckla ut texten "Hem ljuva hem" till en behändig resebonad på väggen, enkel att ta med i väskan. Anita Mikkos pågående undersökningar, i konsten såväl som i livet, handlar en hel del om begrepp som "hem" och inte så lite om att ifrågasätta det vardagliga. - Konststudierna har givit mig mycket, jag har lärt mig en massa om själva hantverket, material, läst konstteori, studerat anatomi, filosofi, idéhistoria. Men framförallt har konsten fått mig att öppna mina ögon, att upptäcka världen på nytt, att se på min omvärld med helt nya ögon, säger Anita Mikko som inte har en aning om vad resultatet av hennes "undersökningar" kommer att bli. För henne är det en livsinställning och hon är inte ett dugg förvånad över att man sällan hör talas om pensionerade konstnärer. - I dag är en konstnär inte bunden till material och teknik, temat och tankarna är viktigare och själv är jag väldigt intresserad av att studera min närmiljö, upptäcka min egen hemmablindhet. Nya sammanhang
Ett sätt hon gör det på är att sätta samman välkända föremål i nya sammanhang. På en hylla står två afrikanska ebenholtsskulpturer föreställande två män som bär på en dalahäst som ett jaktbyte. I ett hörn står en dunge "träd", skapade av svarvade trästycken, här och var ligger små broderier som hon köpt för en billig penning. Föremål, så bekanta att vi inte längre ser dem. Dessutom ofta skapade med stor energi och kunnande, för skönhets skull. Ändå betydelselösa utanför sitt ursprungliga sammanhang. Förvandlade till konst får vi plötsligt syn på dem igen. Sedan tre år tillbaka arbetar Anita Mikko för att etablera sig i konstvärlden. - Som konstnär söker man ju inte precis ett jobb utan allt hänger på mig själv och för att lära mig strukturerna och bygga upp nätverk har jag engagerat mig i konstnärsorganisationer, både lokalt, regionalt och på det nationella planet, säger Anita Mikko, som alltid varit en föreningsmänniska. Hon är ordförande i Konstnärscentrum Nord, som omfattar hela Norrland, och sitter också med i den nationella styrelsen. Dessutom är hon aktiv i KRO (Konstnärernas riksorganisation). Nästa vecka firas Konstens vecka över hela landet och Anita Mikko tycker att det är bra med arrangemang av det slaget. - Konsten är ofta så anonym, blir ofta tydlig bara när någon irriterar sig på den eller när det blir problem av olika slag. Först då uppmärksammas den. Konstnärer ses sällan som yrkesmän, bara som några som står och målar i sin ateljé och hänger upp sina bilder på galleri. Själv tror jag att konstnärsrollen behöver omdefinieras, vi har till exempel lärt oss att arbeta processinriktat, en kunskap som borde kunna efterfrågas inom flera samhällsområden och på arbetsplatser. Som ordförande i Konstnärscentrum Nord driver hon aktivt frågor kring konstnärers arbetsmarknad och hon ansvarar bland annat för projektet Konstverk.info, med syfte att skapa kontakter mellan näringsliv och konstnärer. - Jag tycker att det är resursslöseri att konstnärer inte används mer aktivt i vårt samhälle. Vi sitter på stor kunskap och skulle kunna bidra med mycket inom flera olika områden, men vi efterfrågas sällan som yrkesgrupp fastän vi ser att vi behövs. För henne själv ligger en av svårigheterna i yrket att både arbeta som konstnär samtidigt som hon måste arbeta för brödfödan, något som gäller för de flesta av hennes kollegor. -Hur ska man kunna vara en professionell konstnär om man inte kan leva på sin konst, det är ju en paradox i sig. Det är inte minst ett ämne för en diskussion. Vem kan kalla sig professionell konstnär i dag? Inom sporten har vi inga problem med att se behovet av både bredd och elit, men det har vi av någon anledning svårigheter med inom konstområdet. Själv hankar hon sig fram, lever på "materiellt låg nivå", håller kurser, tar ströjobb och arbetar aktivt för konstens möjligheter i samhället. Försöker att hålla en vettig balans mellan det egna konstnärsskapet och "brödarbetet". Just nu är hon i färd med slutarbetet av sin första offentliga utsmyckning, ett stort färgglatt träd som hon snart ska sätta på plats på Midskogens äldreboende i Luleå. Ursprunget är handritad "doddling", ett norskt ord som närmast betyder klotter, även om det låter respektlöst i sammanhanget när Anita Mikko visar upp sina vackra tuschteckningar. Med hjälp av datorn har hon lagt ett pussel av dessa bitar, 330 stycken som hon låtit skära ut i trä och färglagt i sex olika färger och nyanser. - Jag ser verkligen fram emot att få åka dit och sätta upp verket på plats, att möta de boende och personalen. Det är alltid roligt att föra samtal kring konsten, inte minst med människor som inte vanligtvis besöker konstutställningar och gallerier, det ger massor.

Vardagens detaljer för ögonen

Varje människa är visserligen en unik berättelse, men några är intressantare än andra. Vissa berättelser har nämligen ett starkt släktskap med ett klassiskt drama där händelserna leder fram till en mycket avgörande punkt som får hela historien att ta en annan väg.