Sextioåtta. I varje människas liv finns ett filosofiskt grundackord som aldrig lämnar en. För mina föräldrar var det den stilla väckelsen och uppbyggelsen i EFS, Evangeliska Fosterlandstiftelsen. För egen del var det passionen i sextioåttavänstern. Livsformeringen, den egna vägen in i det stora meningsfulla. Det går över. Det går aldrig över. Men ångra sig ska man inte. Inte skriva tjocka böcker som förklarar att man egentligen var liberal hela tiden. Att så kasta skit på sin ungdom är förnedrande. Vi reste frågorna, vi vägrade förnöjsamhet, hur kan man skämmas? Spänningar måste tillslut lösa ut, sextioåttavänstern var det som formulerades när efterkrigstidens falska föreställningar och liknöjda framstegstro brakade samman i en kritikstorm som faktiskt var en mäktig samhällsrörelse. Inte de stora revolutionernas tid, tack och lov. Men det stora tvivlets tid, en epok när kvadratens fyrkantighet ifrågasattes. Det handlar inte om ytan, om kläderna eller plakaten. Kanske handlar det om musiken, för där finns drömmen. Egentligen handlar det om modet att se allting på nytt. När så skedde blev allt möjligt. För en kort tid, men det går aldrig över. Svaren går över, viljan att fråga består. Nästan alla våra förutsägelser slog fel. Men vi vågade göra dem. Och erövrade för en stund den höga livskänslan. Var realist, kräv det omöjliga.
