Mats Tormods bok om Eyvind Johnson är svårfångad. Samtidigt som den är överflödigt rik på konkreta detaljer, brevläsningar, närläsningar och troligen buren av en underliggande genusanalys av samtida märke är den undflyende och har svårt att finna sitt fokus. Tormod gör sina "läsningar", det ord man postmodernt använder i stället för analytiskt försök, diskurs, eller vad helst som antyder något mer objektifierat.
Det gör en kritiskt distanserad recension ganska omöjlig, vad har jag att invända mot hans läsningar, annat än att det finns andra läsningar? Där Tormod läser misogyni (kvinnohat) i de tidiga romanerna läser jag starka tidsfärger, småstadsliv, romanfigurer med längtan och tankar. Jag har inte hans förtrogenhet med de tidiga verken och är måhända tidsblind, men det finns en annan diskussion. I vilken grad är författaren ansvarig för sina romanfigurer, för urvalet av sina repliker, för sina karaktäristiker? Tormod har svårt att finna en "positiv kvinnobild" i Herr Clerk, vår mästare. Borde det alltså finnas i en bok där temat "svek" är mycket starkt? Ja, kanske, men det motsatta förhållandet är lika troligt.
Till en berättelse om tröst - Eyvind Johnson omläst försöker se förbi monumentet, nobelpristagaren, idédiktaren. Krilon-trilogin, den stora och i dag (vid en omläsning) ganska tungfotade symbol- och idéromanen om andra världskrigets tid och ideologier blir en "läsning" om män som formas genom kvinnors svek. Ja, än en gång, möjligen finns det en poäng i detta, men samtidigt är den monumentala litteraturen kanske också avsedd att läsas monumentalt. Övertygad blir jag inte, men tolkningsvetenskap är en knepig sak.
Jag inser naturligtvis att den kritik som utgår från en annan läsning än Tormods är tämligen meningslös. Men jag har också svårt att se var den hårda kärnan finns i den omläsning han gör. Att finna sprickorna i muren, de förbisedda temana. Okej, men än en gång, jag följer inte med, de smärre melodier kring olika splittringar (kvinnan som det omöjliga och goda livet, dualismen individ/klass, europén/norrbottningen, gemenskap/utanförskap) som Tormod redovisar nogsamt är väl kända och alltid kopplade till de stora teman som bär upp Johnsons författarskap. Som en mer fullständig, eller sannare bild av Johnsons gärning känns det inte omtumlande, det känns tveksamt. Och omöjligt att rycka ur sin övergripande kontext.
Tormods beläsenhet av Eyvind Johnson är väldig, och hans hängivenhet gör mig ödmjuk. Strax intill läsaren bygger han ett berg av empiri, ett berg att söka skydd bredvid, att hänföras av, berg har dessa egenskaper. Hur går det med sikten, med perspektiven? Jo, som det måste, man imponeras av utsträckningen, av de noggrant redovisande måt-
ten, och kanske är just perspektivet med kvinnan som oförlöst musa ett viktigt sådant. Kanske finns det också en känd sikt att uppmärksamma, den som varit allt för den tidigare forskningen. Allt det den sett sig blind på, den emblematiske idédiktarens örnperspektiv. Jag kan sakna omläsningen av detta tema även, ganska starkt.