Att placera ett barn är att likställa med en hjärtoperation. Så säger Anna Fredriksson som tillsammans med Anna Kakuli står som redaktör för antologin Ett annat hemma. Liknelsen är fullt relevant, med tanke på riskerna och den komplicerade processen. Ändå är det lätt att konstatera att det i många fall handlar om en operation där man slarvar med både säkerheten och omsorgen om "patienten".
I december 2009 kom ett delbetänkande från den så kallade Vanvårdsutredningen som byggde på intervjuer med 400 vuxna som vistats i familjehem, eller vid institutioner, någon gång mellan 1920 och slutet av 1990-talet. Vittnesmålen var skrämmande. De före detta fosterbarnen, och samhällsvårdade barnen, berättade om fysiska och psykiska övergrepp, samt om olika former av utnyttjande, tvång och straff.
Att misslyckandena varit många historiskt sett, betyder förstås inte att samma sak gäller i dag. Fosterbarnens materiella standard har exempelvis blivit bättre och kontrollen av fosterfamiljerna har ökat. Ändå visar forskning att fosterbarn löper betydligt större risk än andra barn att misslyckas i skolan, att hamna i missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa.
Med andra ord finns en paradox i samhällets vilja att skydda barnen från osunda uppväxtmiljöer, eftersom många barn bevisligen får problem efter placeringen. Samtidigt vet vi inte vad som hänt om barnen fått leva kvar i en dysfunktionell familj.
Länge har det saknats helhetsperspektiv där barnens, fosterföräldrarnas, socialtjänstens och skolans perspektiv beaktats samtidigt. Vissa kommuner har på senare år gjort försök att på egen hand överbrygga klyftorna. SkolFam - Skolsatsning inom familjehemsvården - i Helsingborg har utgått från professor Bo Vinnerljungs forskning om fosterbarns dystra framtidsutsikter.
En viktig anledning till att många fosterbarn misslyckats i skolan har varit låga förväntningar från lärarna, något som ofta blivit självuppfyllande. Det har förvisso också funnits kunskapsluckor hos barnen, men de bottnade inte i brist på intelligens. Stödåtgärder har visat att det är fullt möjligt för fosterbarnen att lyckas bättre om lärare, familj och socialtjänst hjälps åt. Lösningen har alltså aldrig varit att barnet ska ta sig i kragen, utan förändringar i miljön.
Det saknas inte litterära vittnesmål om problemen sedda ur barnets vinkel. Skildringar som Harry Martinsons, Susanna Alakoskis eller Morgan Allings gör det svårt att förstå varför det dröjt så länge innan barnets berättelse tagits på allvar. Inom forskningen har barnperspektivet visserligen blivit allt viktigare, men genomslaget praktiskt har inte varit det bästa. Även här finns dock positiva undantag.
I Karlstad har familjehemsenheten i drygt tio år intervjuat unga vuxna som tidigare varit placerade. Resultaten finns i rapporten Att lära av fosterbarn som utkom 2010. Här framgår bland annat att det är vanligt att fosterbarnen känner oro för sina biologiska föräldrar, ett ansvar som socialtjänsten borde lyfta från barnens axlar. Det framkommer också att barnen inte vill att fosterföräldrarna tar parti mot de biologiska föräldrarna om dessa sviker, bara att de vill få sin besvikelse bekräftad.
Frågorna är komplexa och enkla svar på hur de ska lösas finns inte, någon ständigt fungerande mirakelmedicin existerar sällan när det handlar om individer. Ändå är det märkligt att Sverige inte kommit längre när det gäller ansvaret för de placerade. Särskilt som den svenska skolan debatterats flitigt och det bevisligen är så att fosterbarnens betyg är extra viktiga för deras framtidsutsikter.