Vänner för alltid
Norrbottens Kurirens recensent Rolf Nilsén gillar det starkt vemodiga dramat Vänner för alltid och ger därför filmen fyra Kurirenhästar.
<P>Vänner för alltid är ett stundtals starkt vemodsframkallande drama som tar sig an den post 11 september-blues som fortfarande behärskar så många, som drabbades av omätliga personliga förluster den där ondskefullt soliga septembermorgonen i New York för några år sedan, då de två terroriststyrda flygplanen rammades in i World Trade Center-tornen.<BR>Det är också, på sitt eget sätt, en film om vänskap och om hur viktigt det tillståndet är.<BR>Lite grann är Vänner för alltid också som en Woody Allen-film, med generösa Manhattan-miljöer och lika generöst gott om udda och skruvade birollsfigurer, som dock alla fyller sin funktion ? från Liv Tylers närmast pinsamt unga terapeut, över Saffron Burrows promiskuösa tandläkarpatient och fram till Donald Sutherlands galet excentriske domare.<BR>Den som dock definitivt har gått över gränsen här är tandläkaren Charlie Fineman, spelad av Adam Sandler med hörlurar som blockerar bort omvärlden och en frisyr som mest liknar ett fågelbo (han är faktiskt kusligt kriminellt lik Bob Dylan!) samt en scooter som sitt uteslutande samfärdsmedel.<BR>Finemans fru och tre döttrar dödades i ett av planen som kraschade 9/11. Det har gått några år sedan tragedin, men han har inte ens kommit i närheten av att bearbeta den.<BR>Faktum är att han så framgångsrikt har blockerat det som hänt att han inte ens accepterar att han någon gång har haft en familj.<BR>I sin lägenhet, med obligatoriskt egensinnig hyresvärdinna, tillbringar han tiden med att - gång på gång - bygga om köket (det visar sig att det var det sista som han lovade sin fru att göra) och att lyssna på samma 70-tals rock som han även har i sina hörlurar: Springsteen vid tiden för The River, Graham Nash, Bob Seger och The Whos Quadrophenia, inkluderande den låt som även har gett filmen dess titel: Love, Reign Over Me.<BR>Av en slump stöter Fineman en dag ihop med sin gamle college-kompis Alan Johnson (Don Cheadle). De har inte setts på länge. Johnson känner till vad som har hänt Fineman, men han tar för givet att han på något beständigt vis tagit itu med som inträffat.<BR>När han upptäcker vilket miserabelt skick som hans gamle vän befinner sig i beslutar han sig för att komma till hans hjälp. Johnson är också en framgångsrik tandläkare, med vissa problem men dock inte i närheten av Finemans, som hotas av tvångsintagning på en psykiatrisk klinik. Om hans svärföräldrar får bestämma.<BR>Rollen som Charlie Fineman i Vänner för alltid kan nog vara den allra bästa som Adam Sandler någonsin har gjort (fast vi kan ju komma ihåg exempelvis Punch-Drunk Love också och kanske till och med Anger Management).<BR>Han har ett slött och disigt drag över ögonen, som anger att han egentligen inte finns i den här världen och som känns helt äkta. Även sättet som han bara har hängt på sig kläderna och så den självcentrerade två-åringsattityd som han tillgriper ibland, när tillvaron bara blir för mycket för honom ? upplever man som helt rätt.<BR>När Alan Johnson får meddelande att hans far har dött och söker stöd hos Charlie Fineman, vill denne bara veta när de ska gå och äta kina-mat. Filmen innehåller ett flertal sådana moment och de känns allesammans som synnerligen väl förvaltade.<BR>Så de börjar så sakteliga att anlända nu ? spelfilmerna som på ett eller flera sätt vågar ta itu med de förekommande sorgekomplexen efter 9/11. Några filmer som har sysslat med själva kraschen har vi ju sett, men det här är nog den första som har intresserat sig för kraschen i människornas inre och de konsekvenser som de har att leva med<BR>Vänner för alltid är också en mycket sympatisk film och man bryr sig om de, i olika stadier, trasiga människor som skildras i den. Och inte minst: det absoluta behovet av vänner. Och vänskap. Det tycker bland annat jag att det betyder nog så mycket.</P>
Så jobbar vi med nyheter