Vänligt vemodigt om konstnärskapets frågor

Det är en sorglig berättelse om den uppburne marinmålaren Carl Rasmussen, han som kunde måla fullriggare i storm som ingen annan och bodde i Marstal på Aerö i Danmark. Han har kämpat sig fram i världen, från en uppväxt som skräddarmästarens son, en fader som regelmässigt pryglade sina barn varje helg eftersom detta skulle förbereda dem för världens större smärta, och vars hela värld rasar samman när stadens alla förnäma går i konkurs ungefär samtidigt. Tonen i Sista resan är vänligt vemodig, långt från det mer frodiga berättandet i Vi, de drunknade. Jensen skriver samma fantastiska prosa, men här ägnas utvikningarna inte åt fantasterier på de sju haven, utan åt reflektioner över konstnärskapets vadan och varthän. Vad syftar konsten till, vad är dess kärna? Den begåvade ynglingen Carl får alltså friplats på Konstakademin, och eftersom detta är 1800-talets mitt härskar gamla ideal, den första lektionen ska det tecknas klassiska huvuden från klassiska statyer. Friluftsmåleriet är en revolutionerande nyhet och Carl vill aldrig måla det fula, han blir alltså havets målare, medan andra mutar in de nationalromantiska landskapen. Men han vill vidare, han vill erövra ett nytt ljus, och när andra konstnärsdrömmar leder till Söderhavet leder Carls till Grönland. Han blir mycket framgångsrik, får en välordnad familj med systern till sin ungdoms älskade, allt går honom väl i händer. Framgången har dock ett pris, han blir alltmer konventionell, och anträder så sin sista resa norrut, och än en gång är målet Grönland. Många av personerna ur det jättelika galleriet i hans förra roman återkommer, eller skymtar då och då och han lyckas föda samma magiska känsla även denna gång. Hans breda målningar över tid och människa har samma urkraft i detaljer och sammanhang som en Strindberg, eller en Dickens. Han skriver nytt men med klassiskt handlag. Och vill man inte bara läsa en mäktig tidskrönika från sjöfart och konstliv i Danmarks senare 1800-tal, så finns underbara små essäistiska avsnitt, där nog så spetsiga resonemang förs om konstens själ, om verkligheten bakom intresset för "folket" i det romantiska måleri som än i dag är så omtyckt. De avsnitten för Sista resan långt bortom den enkla berättelsen och väcker åtskilliga existentiella frågor. Rasmussens resa blir ju hans sista, den blir hans livs nederlag, inte hans konstnärliga förlösning. Det hjälpte honom inte att vinna världen, hans själ hade ju gått förlorad. Carsten Jensen skriver mycket vackert om ett konstnärsöde som kanske inte förändrade historien, men som genom sitt nederlag bär konstnärskapets eviga öde och fråga.

Vänligt vemodigt om konstnärskapets frågor

Carsten Jensens bok Sista resan är en historisk och litterär genomlysning av det eviga problemet med konstnärens skaparförmåga.