Vän i förödelsens stund

Flera av länets konsthallar är på väg att försvinna i besparingsåtgärder. Kust så väl som inland är drabbade. Det är inte bara Kalix och Piteå konsthallar som ligger pyrt till. Estetiska program läggs ner till höger och vänster. Kollektivverkstaden Tuoddarvillan försvinner snart ner i det svarta hål som LKAB gnager ut under Malmberget. Lena Nallo som var en av initiativtagarna till Tuoddargruppen för cirka 25 år sedan har i sin utställning Från rasrisk till Hjortronland på Konstgillet i Boden gestaltat hur hon upplever den tragedin i några av sina bilder. Titlar som Mätplint, Rasrisk och Stängsel med skylt ger en fingervisning om hur hon känner det. Hon suckar djupt, men fortfarande kan man i hennes blick skönja den gamla stridbarheten, när hon på bilden Malmberget 1:a Maj visar alla de hus som rivits för gruvans omättliga krav på expansion. Annars har hon som de flesta blivit mer fördragsam med åren. De tidigare bilderna som utmanade Storsverige med krav på egen republik i norr har förbytts mot mer drömska, snudd på profetiska, utsagor. Änglar, dryader, naturväsen och en medusa delar utrymme med nostalgiska landskapsbetraktelser. Lena Nallo har alltid varit en oförbätterlig och äkta naivist i sitt uttryck, med det mesta av sin styrka i de grafiska bilderna. I den här utställningen uppfattar jag dem som en minoritet. Tyvärr, har hon lagt de mesta av sitt krut på ett i min smak smetigt och formlöst oljemåleri som känns synnerligen valhänt. Ett undantag utgör dock bilden I Gällivaretrakten som visar lite av gamla takter. I ett par akvareller klingar färgerna mer musikaliskt, framförallt i målningen Minus 25 mot Paukitunturi som är målad i tjugofem graders vinterkylan. Av de grafiska bladen tycker jag bäst om Sommarfiske där sommarnatten har fått sin alldeles precisa färgton. Ett annat blad som lyfter sig över de andra är Fanfar för midnattssolen, en bild som för tankarna till både John Bauer och Einar Nerman. I fönstret finns även ett objekt, en kub, öppen i ena ändan i vars inre man ser en slags blåmålad tablå som betitlats Kaos är granne med Gud. Den titeln utgör sista strofen ur Erik Johan Stagnelius dikt Vän i förödelsens stund. Med tanke på konsten och på marginaliseringen av densamma, en passande titel i den kulturella skymning som breder ut sig över länet. "Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud."

Vän i förödelsens stund

I tider då kulturen behövs som bäst som en motvikt mot den gyttjeflod av kommersiellt och puerilt trams som väller in över oss från alla håll och kanter så har det inletts kulturella nedrustningar i den ena kommunen efter den andra.