Van Helsing

FILM
Van Helsing
Filmstaden
Regi och manus: Stephen Sommers
Foto: Allen Davieau
Musik: Alan Silvestri
Skådespelare: Hugh Jackman, Kate Beckinsale, Richard Roxburgh, Shuler Hensley, David Wenham, Will Kemp, Alun Armstrong, med flera 

Kultur och Nöje2004-05-06 06:30
Rolf Nilsén
Det var hos filmbolaget Universal som alla de stora klassiska skräckfilmerna gjordes i början av 1930-talet: Dracula, av Tod Browning och med Bela Lugosi (1931), Frankenstein, av James Whale och med Boris Karloff (1931) samt något senare även Varulven (1941), av George Waggner och med Lon Chaney, Jr.<BR>Så på sätt och vis kan Stephen Sommers aktuella Van Helsing betraktas som en någorlunda kärleksfull hyllning till en mängd gamla klassiska arketyper, för säkerhets skull producerad inom Universals ramar även den.<BR>Vampyrjägaren Van Helsing introducerades redan i Bram Stokers roman, från sent 1800-tal, om den blodtörstigt skarptandade rumänske greven Dracula. Då koncentrerade han sig uteslutande på denne ende vampyr. Jakten skedde med hjälp av spetsade pålar, krucifix och vitlök. Och så fick det vara bra med det.<BR>Nu har dock den med svart slokhatt och dekorativ slängkappa försedde Van Helsing försetts med betydligt expanderade arbetsuppgifter. Ett hemlighetsfullt utskott inom Vatikanen sänder honom, efter att han eliminerat Mr Hyde (från doktor Jekyll och Mr Hyde), i Paris till rumänska Transsylvanien för att där ha ihjäl greve Dracula.<BR>Men han får ta itu med både baron Victor Frankensteins monster och diverse varulvar också. Relativt kämpigt, alltså. Speciellt som han råkar förvandlas till en varulv själv också. Av bara farten, liksom.<BR>Dessa monsterikoner har stött på varandra tidigare. Frankenstein möter varulven, är ett exempel. Flera existerar. Och det går inte att säga annat än att föreliggande film är såväl full av hamrande action (Alan Silvestris musik går definitivt på amfetaminladdad övertid) som av visuellt bländande teknik och specialeffekter.<BR>Tyvärr känns dock det hela lite fånigt emellanåt också. I och för sig är det svårt att ta monstergenren på fullständigt allvar efter Mel Brooks Det våras för Frankenstein (1974), men det känns ändå lite väl irriterande att stoppa upp den suggestiva handlingen bara för att någon ska få chansen att bita ur sig en eller annan snärtig one-liner.<BR>Sommers ägnar sig också åt diverse filmhistoriskt väl underbyggda blinkningar och när det vid ett tillfälle här hålls en av vampyrer välbesökt allhelgonabal, så ska man naturligtvis komma att tänka på Roman Polanskis Vampyrernas natt, från sent 1960-tal. Vilket man också gör.<BR>Hygglighetsfaktorn hos Frankensteins monster understryks förresten nogsamt, vilket är väl eftersom denne inte är något monster utan bara blir kallad för ett sådant av oförstående bybor.<BR>Hugh Jackman har i rollen som Van Helsing en så beslutsam karisma att absolut ingenting rår på den. Vi lär få se honom i en uppföljare också, det törs jag gå någon slags ed på.<BR>I övrigt är Kate Beckinsale, i rollen som handlingskraftig transsylvanska, också anslående på en rad olika sätt. Hon tycks för övrigt trivas inom vampyrgenren; nyligen kunde vi se henne i Underworld.<BR>Van Helsing är knappast någon akut nödvändig film, men inom den resursstarka eskapismens äventyrliga utskottsområde duger den i mitt tycke ändå ganska bra. Med sina flygande kvinnliga vampyrer och allt.<BR>Gillar man rysargenren, så är det svårt att i alla fall inte känna viss respekt även för detta.<BR>Fast de flesta av skämtsamheterna hade vi kunnat klara oss utan.&nbsp;
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!