Modernistikonen och dadaisten Marcel Duchamp var verksam för snart hundra år sedan. Han hade som de flesta av dadaisterna rätt begränsade framgångar i sin samtid. Ett sekel av mytbildning har kanoniserat hans konstnärskap som ett av de viktigaste i vår tid i det att han satte tänkandet över hantverket och seendet. Han uppfann begreppet readymade och ställde ut sin beryktade flasktorkare. Kanske är det ett motto för vår samtid, lättjans seger över handens arbete. Själv tröttnade han på sitt måleri redan på 20-talet och ägnade merparten av sin återstående tid åt promenader och schackspel. Han dog 1968. Hans mest bestående insats för konsten, eller björntjänst om man så vill, var att öppna Pandoras ask och släppa ut ett till total förflackning vidgat konstbegrepp. Det vill säga att utövaren själv exklusivt förbehåller sig rätten att värdera sina egna aktiviteter.Edvard Derkert som ställer ut i "projektrummet" på konsthallen berör bland annat detta i ett manifest mot samtiden kallat Otidskonst - ett manifest mot samtiden kallat OK. Han skriver "OK är både för och emot Marcel Duchamp. Av princip och av ohejdad vana. För att han tillhör dåtiden, mot för att han satte tänkandet över seendet. Som vi ser det är seendet ett sätt att tänka." Man kan tillägga att även utövande av hantverket är ett sätt att tänka.Edvard Derkert vänder sig vidare i manifestet mot akademiseringen av konstutbildningarna. En ståndpunkt som är lätta att ställa sig bakom. Han förespråkar även en "icke textuell" förståelse av bildkonsten samtidigt som han inkonsekvent använder sig av texter som konsthistoriska referenser i de dadaistiska bildcollage som utgör det mesta av hans utställning.Så kan man känna igen Francis Bacons målade ansikten på ett parafraserat omslag till den gamla tidskriften Kriminaljournalen. En av rubrikerna lyder: "Bildsvindlaren, penningbegäret hans öde". Vems frågar man sig, och varför välja just konst? Kanske för att folk numera är lätta att dupera i konstens namn. I utställningen ingår även ett omslag till ICA-förlagets serie, små hemböcker 6. där kan man läsa om Vardagskonst, varje människa är en konstnär. Författaren som sa detta, J Beuys, densamme som försilvrad förklarade konsten för en död hare 1965 och vattnade ur konstbegreppet ännu mer genom att sudda ut gränsen mellan konsten och livet och att göra den blott och bart till en social process. Själv sa han att han hatade konsten och det kan man ju förstå, det var nog inte lätt att bli bekräftad med det usla handlag han uppvisade i sina bilder. Då är det naturligtvis lättare att ändra spelreglerna. Popikonen, posören och fäsören Andy Warhol får sig också en släng av sleven i ett hörn står en rad konservburkar med Canned Art med förmodad adress till Warhols serigrafier av Campbells tomato soup. Den som tycks klara sig bäst i sammanhanget är Vincent van Gogh som i boxarshorts sluggar sig igenom bildplanet för att rikta en förödande råsop mot samtidens pratkonst. Där den som snackar mest också snackar bäst. Van Goghs handlag med högern fäller förhoppningsvis avgörandet. Derkert uppvisar, för den som är insatt i konstvärldens ikonografi, en smått underhållande utställning. Han har sina poänger. Bruket av begreppet samtidskonst är mer en beskrivning av den sorts konst som sätter tanken, hur grumlig eller grund den än kan vara, framför hantverk, uttryck och perception. Idealet skulle ju vara att idé, form och uttryck kompletterade varandra, men med den akademiserade konstutbildning vi har i dag är det nog en lång väg dit.
Edvard DerkertOtidskonst - ett manifest mot samtidenKonsthallen, Luleå
