Välspelat och känsligt

Alltså: om inte en viss mordisk nörd vid namn Mark David Chapman hade funnits och den 8 december 1980 skjutit honom till döds utanför hans bostad i The Dakota Building (där interiörerna till Roman Polanskis film Rosemary's Baby hade spelats in dryga decenniet tidigare) på centrala Manhattan, så hade John Winston Lennon just i dag den 9 oktober 2010 kunnat högtidlighålla sin 70-årsdag. Om han nu alls hade brytt sig om det. Chapman kan fira 30 år i fängelse. Han har sökt nåd ett antal gånger men fått stenhårt avslag varje gång. Jag skulle tro att han har ungefär lika stor chans att släppas fri som Sirhan Sirhan (Robert Kennedys mördare; i fängelse sedan 1968) eller den allmän-demoniske Charlie Manson (som beordrade, men själv inte var med och utförde, morden på Roman Polanskis gravida flickvän Sharon Tate och den grupp med människor som fanns hemma hos henne, den där kvällen 1969). Det vill säga - aldrig. Mark David Chapman (som bussigt nog hade fått en autograf av Lennon tidigare samma dag; snyggt sätt att tacka för den) kan nog räkna med att sitta inne tills han dör. Några permissioner har han, så vitt man vet, aldrig haft. Hur skulle John Lennon ha haft det, om han sluppit Chapman, då? Kan man bara gissa, givetvis. Hade han fortsatt att vara gift med Yoko Ono? Tja, förhållandet hade ju repat sig efter den en och ett halv års långa separationen, som Lennon själv kallade för "The Lost Weekend" och som inte innehöll så värst många nyktra moment för honom. Så - säkert. Hade han fortsatt att göra musik? Där behöver man inte tveka: alldeles odiskutabelt hade han det. Alldeles ny på dvd är nu en okonstlat äkta och i flera avseenden gripande film om John Lennons ungdomsår i Liverpool, från ungefär mitten av 50-talet och några år framåt. Det var då han bodde hos sin moster Mimi och morbror George. Morbrodern dog och då var det bara John och den rätt så skarpa och osentimentala Mimi. Men bara något kvarter bort fanns också Johns mamma Julia, med make och två döttrar. Något som han inte alls kände till, förrän en släkting berättade om sakernas tillstånd för honom. Han hade just börjat lära känna mamma Julia då hon blev överkörd och dog. Livet var inte så speciellt vänligt mot unge Lennon vid den här tiden. Men han hade tjatat till sig en gitarr av Mimi och kommit med i skifflegruppen The Quarrymen, som en väldigt pojkspolig (och moderlös) Paul McCartney anslöt sig till i juni 1957
(George Harrison stämplade in som medlem i februari 1958). Därmed kan man säga att det hela startade. Och slutade gjorde det alltså inte förrän 8 december 1980. Nykomlingen Aaron Johnson är ingenting annat än excellent (och porträttlik) som den unge Lennon och likadant är läget för Kristin Scott Thomas som moster Mimi (John ringde henne en gång i veckan i resten av sitt liv). Så ett lämpligt sätt att hedra John Lennon är absolut att titta på Nowhere Boy. En både känslig och välspelad film.