Sanningen är en familjehistoria, framför allt om kvinnor. Liksom i Majgull Axelssons Moderspassion får läsaren följa en mormor, en dotter och en dotterdotter och deras komplicerade relationer. Men i Pulkkinens bok är miljön "finare", cancersjuka mormor Elsa är psykolog och har gjort karriär som forskare och föreläsare, maken Martti är berömd konstnär. Dottern Eleonora arbetar som läkare och hennes dotter Anna skriver på sin magisteruppsats med feministisk approach. Man bor i Helsingfors men vistas gärna på sommarstället, pengar tycks inte vara något problem, Elsa kan till exempel ge bort en Parisresa i present.
Boken startar i nutid men återblickarna är många och några kapitel skildrar händelser på 1960-talet. Synvinkeln skiftar mellan de olika huvudpersonerna, ungefär som i en spänningsroman. Och ganska spännande blir det. Anna hittar en gammal klänning i mormors garderob; den är inte min, den är Eevas, säger mormor. Vem är Eeva? undrar Anna. Och så avslöjas steg för steg den stora hemligheten i morföräldrarnas till synes lyckliga 50-åriga äktenskap. Ingredienserna är starka: kärlek, svartsjuka, svek och död.
Även om romanens form är komplicerad så är den här boken en lättläst välskriven bladvändare. Den handlar om den stora och ödesdigra passionen, livsfarlig för den som älskar omåttligt. "Bara genom att älska gör man världen sann", säger den unga Eeva, och det är en nyckelmening. Pulkkinens tragiska berättelse problematiserar denna romantiska kompromisslösa hållning. Kanske är detta Sanningens kärna.
Du som gillar att läsa om känslomässiga förvecklingar bör absolut skaffa den här boken. 70.000 läsare kan inte ha fel. Men jag måste erkänna till sist att jag tröttnade på alla dessa emotionella härvor, vilket möjligen är typiskt för äldre män.