En tallrik bestående av sex egenhändigt utvalda samtidsmusikaliska delikatesser.
Petter Sundkvist, som ledde NEO under de första sex åren, gör comeback i pulten och binder också samman kvällen ypperligt med sina tänkvärda och underhållande analyser, där konstmusiken plockas ner från de höga sfärerna samtidigt som ensemblens musikaliska klass och ambitionsnivå lyfts fram.
Kvällen inleds med ”The age of wire and string” av norske Rolf Wallin, en gourmetmiddag bestående av åtta smårätter med skyhög musikalisk densitet. Stråkar, blås och piano i blixtsnabba piruetter och tystnader så abrupta att de tar fysisk gestalt. Mums.
Än mer spännande i min bok är ”AYRE” av Chaya Czernowin, där en storstads kaotiska myller av rökplymer, asfalt, glas och betong frammanas via okonventionella speltekniker hämtade från den fria improvisationens värld, medan pianotrion ”Light and matter”, skriven för NEO av tidigare residenskompositören, tillika Polarpristagaren, Kaija Saariaho är en nervigt skön och smått surrealistisk mash-up av gammalt och nytt, som en tavla av Max Ernst där ett slukhål öppnar sig i den borgerliga salongen.
Kvällens musikaliska eldprov blir närmast kusligt virtuositetskrävande ”Satka” av tidigt bortgångne Christophe Bertrand. Ett stycke förryckt Steve Reich-minimalism i hyperfart, baserat på Fibonaccis talföljd och närmast brännande i sin intensitet. Men ur den minutiöst kontrollerade störtskuren av toner uppstår ett paradoxalt lugn och ur de matematiska abstraktionerna tränger en stark känsla fram. En liknande upplevelse får jag av ”Arpège”, Franco Donatonis systematiska utforskande av arpeggiofenomenet. Träigt på papperet, men i praktiken ett under av pulserande, färgsprakande tonkonst som stundtals, på ett abstrakt och bakvänt vis,närmar sig jazz. Tidigare nämnda stycken i all ära - kvällens favorit, och en av mina absoluta favoriter i NEO-repertoaren överhuvudtaget, är ändå Madeleine Isakssons ”Isär”, ett vemodsmättat, oändligt nyanserat ljudpoem där tonsättaren anknyter till den tornedalsvärld där hennes far växte upp.
Nutida musik av det slag NEO presenterar bidrar knappast nämnvärt till den norrbottniska besöksstatistiken och kommer nog aldrig att bli en angelägenhet för det stora folkflertalet. Och hur det ligger till med dess hälsobefrämjande effekter i allmänhet har jag ingen aning om. Däremot vet jag att deras konserter alltid gör mig känslomässigt upplyft och full av tankar kring vad musik är och kan vara. Så jag kan bara känna tacksamhet inför det kulturpolitiska mod som i ett decennium möjliggjort sådana upplevelser på norrbottnisk hemmaplan, och önskar ensemblen ett långt liv i ständig utveckling.