Med modernismen nedtonades hantverket i konsten till förmån för originalitet och provokation.
När Marcel Duchamp, som den attentatsman han var, fick sin urinoar antagen på Society of Independent Artists salong 1917 i New York öppnades en Pandoras ask som spred förbistring över världen. Han skrattar nog gott, från sin himmel, över den förvirring han åstadkommit.
På 1960-talet formulerade George Dickie med bistånd av Arthur Danto den institutionella konstteorin som helt ändrade fokus från fysisk gestaltning till intellektuell. Som om det ena skulle kunna utesluta det andra! Synsättet att det inte är handlingen som räknas utan tanken, har per definition gett spelrum i konstvärlden åt alla som känt sig kallade. Men utanför de kretsarna skulle ingen få för sig att ha samma låga krav på exempelvis sin kirurg eller sin biltillverkare som man har på många av samtidens konstnärer. Varför är det så? När allt annat går mot ytterligare specialisering och precision går mycket av samtidskonsten mot generalisering och förflackning, samtidigt som man försöker bibehålla modernismens honnörsbegrepp originalitet och provokation.
Detta känns väldigt påtagligt i Klara Kristalovas utställning på Galleri Syster på Kronan i Luleå. Hon tillhör en av de mer upphajpade påläggskalvarna bland dagens gallerister. Hennes stora genombrott kom på konstmässan Frieze i London då den världsberömde skulptören Maurizio Cattelan med ett pressuppbåd i hasorna köpte några av hennes keramikskulpturer. Den bekräftelsen som uppmärksammades i media gav ordentlig fart på karriären. Man kan ana en koppling mellan Cattelans intresse för hästskulpturer och Kristalovas stengodsskulptur Hästflickans födelse som visar hur en flicka föds fram ur bakdelen av en häst. Annars utgörs de flesta motiven av skulpterade och glaserade huvuden med olika attribut, ofta malar. Formspråket är naiviserat, för att inte säga rent valhänt, med rinnande glasyrer med påtaglig penselskrift som flyter ut i blaffor och krackeleringar. Det hela påminner om resultaten från en studiecirkel för nybörjare i keramik. Detsamma kan sägas om akvarellerna.
Det här puerila formspråket har blivit något av en konvention bland många kvinnliga samtidskonstnärer, en strävan mot att återerövra barndomens bildvärld, med rädslor och glädjeämnen. Om det är ett medvetet grepp hos Kristalova eller att handlaget inte finns där undandrar sig min bedömning. Är det likaledes en fråga om en intellektuell infantilisering, en strävan efter barndomens ansvarsfrihet, blir man å konstens vägnar djupt bekymrad.
Kristalova eftersträvar okonventionella former för presentationen av sina keramikalster. Sålunda visar hon merparten av sina skulpturer på hyllorna i ett praktfullt allmogeskåp.
Det kan måhända låna ut en viss formmässig stadga åt keramiken. Kristalova uppvisar ibland en självironisk distans i sina verk. Skulpturen Overflow ur vars mun ett svart flöde av galla strömmar i en regelrätt vomering beskriver hon själv som en kommentar till en ordrik kväll på puben med verbal diarré. Det kanske vore elakt att använda samma uttryck om det formmässiga i hennes utställning. Men hon får väl göra som Liberachi när han fick besk kritik, gråta hela vägen till banken.