Välgjort av okänd teater

Sámi Teáhter
Osku, doaívva ja ráhkísvuohta
Tro, hopp och kärlek
berättelser från Sápmi
Medverkande: Elisabeth Heilmann Blind
Toivo Lukkari och Simon Marainen
Översättning: Toivo Lukkari och Simon Marainen
Musikregi: Johan Sara jr
Jojkkomposition: Simon Marainen
Regi/scenografi/dramatisering: Lillemor Mauritzdotter Nylén
Skolföreställning, Jokkmokk, Folkets hus
Det är alltid ett vågspel att sammanfoga texter av olika skribenter till ett självständigt verk men Sámi Teáhter har lyckats.
Tro, hopp och kärlek byggd på sju nyskrivna sagor av barn från sameskolor i hela Sápmi har fått en egen röst. Bakom det arbetet står Lillemor Mauritzdotter Nylén, teatern chef och föreställningens regissör.
Som sammanhållande väv, eller kanske är det ett nät som historierna fastnat i, fungerar musiken. I ett runt rum som byggs upp dit teatern kommer på turné tar spelet plats där eldstaden i en kåta finns. I "köksdelen" står de så viktiga musikinstrumenten: slagverk och rytmskapare.
Därinne möts publiken av en sovande man. Han är en av de tre i teatersällskapet som reser runt och berättar barnens historier. Den första är enkel och handlar om en ensam björn som blir fruktansvärt kär i en flicka. Det är förstås ett misstag, han har förväxlat hennes bruna vantar med en björnhonas ramar. Men då björnen till sist upptäcker felet uppstår ingen farlig kris, de blir ett par ändå.
Redan här etableras flera viktiga element för helheten: Toivo Lukkari talar enbart samiska föreställningen igenom, i övrigt spelas den omväxlande på nordsamiska och svenska.
Elisabeth Heilmann Blind visar direkt vilken närvarande och kraftfull scenpersonlighet hon är och Simon Marainen etablerar med sina slagverk den starka rytm, av någon anledning minns jag den mest som bjällror på ett djur som springer i jämn takt, vilken ska ackompanjera hela föreställningen. Liksom de flesta andra handlar den första berättelsen dessutom om ett djur.
Det märks också tydligt att sagorna är skrivna av unga människor. Framför allt på att den dramatiska kurvan gärna planar ut i en mindre kraftfull poäng, eller på humorn som är så där rak och fiffig. Särskilt tydligt är det i den sista där Simon Marainen, poet och nu skådespelare, gör ett väldigt kul porträtt av en listig räv.
Först efter föreställningens slut begrep jag varför björnens tänder smärtade när han bet i guldfiskarna. De var förstås av riktigt hårt guld, något som är en given association för den som uppskattar det konkreta.
Trots det rika inslaget av samiska är det faktiskt bara en enda berättelse som går mig helt förbi och det är Toivo Lukkaris monolog om en clown, framförd helt på samiska. Sammantaget gör det dock ingenting då föreställningen samtidigt är så visuell och rytmisk.
Någonstans mitt i finns dessutom en andlös historia om det vi bara annars läser i brottsnotiser. Den handlar om renskötaren som sätter sig på skotern för att skjuta en varg som orsakat skada i hans renflock. Berättelsen slutar i en ordlös eftertanke när det skadeskjutna djuret tittar jägaren rakt i ögonen. Det är en av pjäsens riktiga höjdpunkter i en genomgående välgjord barnproduktion av länets mest okända teater. Se den om tillfälle ges.