Medierna har uppmärksammat att fler och fler tiggande EU-migranter syns i Sverige för varje år, men de rent politiska förklaringarna har ofta hamnat i bakgrunden. Vad vi ser toppen av isberget på är inte bara det utbredda mänskliga lidande som finns i Europa, utan också ett EU som inte förmår hantera den sociala dimensionen av unionen. De politiska och ekonomiska aspekterna har nämligen så länge Europasamarbetet existerat alltid haft företräde.
Hur EU ska hantera den växande klyftan mellan medlemsländerna är ämnet för boken Välfärdsgapet – EU:s sociala utmaning. Här bidrar forskare utifrån juridiska, ekonomiska och statsvetenskapliga perspektiv med bedömningar av vari utmaningen ligger och, i viss mån, hur den kan bemästras.
När finanskrisen slog till 2008 kom debatten huvudsakligen att handla om finansbranschens omdömeslöshet och vissa länders ansvarslösa ekonomiska politik. Lösningen blev villkorade nödlån som rev upp stora hål i redan utsatta länders sociala skyddsnät. Ett välfärdsgap mellan länder som till exempel Sverige och Nederländerna å ena sidan, och Bulgarien och Rumänien å den andra vidgade sig snabbt.
I någon mån (även om det förstås finns fler orsaker och tiggande människor också från länder som inte tillhör EU) är det resultaten av allt det här vi ser på svenska gator idag. För trots att EU-samarbetets sociala dimension på papperet fått ökad vikt sedan Lissabonfördraget 2009 har utvecklingen gått i motsatt riktning. Enligt Eurostat, EU:s egen statistikbyrå, riskerar nästan var fjärde EU-medborgare att hamna i fattigdom eller social utslagning.
Genom den så kallade Europa 2020-strategin har unionen åtagit sig att lyfta minst 20 miljoner människor ur fattigdom. Men ännu så länge har arbetet inte varit vidare framgångsrikt. Anna-Sara Lind, som är docent i offentlig rätt vid juridiska institutionen på Uppsala universitet, visar att sociala rättigheter (till exempel rätten till socialt bistånd och rätten till arbete) som finns inskrivna i rättighetsstadgan inte fått det genomslag man kunde vänta sig.
Unionen stödjer snarare utsatta regioner än utsatta individer. Det går som framgått även att ifrågasätta den ekonomiska politik som syftat till att hjälpa. Flera av forskarna lyfter fram att respekten för de sociala rättigheterna behöver stärkas. Att det här är mer problematiskt än det kanske låter, framgår dock om man betänker att unionen idag genomgår en legitimitetskris. Åtskilliga vill istället för att utveckla det europeiska samarbetet vrida det tillbaka.
Forskarna tycks vara överens om att välfärdsgapet behöver övervinnas för att legitimiteten för unionen åter ska kunna öka. Förslagen på vägar framåt varierar. Från att öka rörligheten av arbetskraft, till att förbättra den sociala tilliten i enskilda medlemsländer genom minskade ekonomiska klyftor och väl fungerande sociala institutioner. Oavsett vilka vägar som kommer att prövas är en sak i alla fall klar: EU kommer den närmaste tiden och de närmaste åren att staka ut vägen för hur det här ska tänkas gå till. Så länge de tiggande EU-migranterna trängs på gatorna får man nog konstatera att problemen inte är lösta.