Våldsamt händelserik film

MYCKET våldsamt, men mycket snyggt också. Sin City, som bygger på Frank Millers tecknade serieromaner om en moraliskt totalt sönderruttnad stad och dess (fåtaliga) rättrådiga och (övervägande) vidriga invånare, har i händerna på Robert Rodriguez, Miller själv och i någon mån även Quentin Tarantino, förvandlats till en alldeles oerhört attraktiv film. Filmen är inspelad mestadels i svartvitt. Men ibland bryter något blodrött in i helheten och det känns som ? helt konsekvent. Dessutom regnar det (eller snöar), mest hela tiden, och inte sällan utspelar sig handlingen under nattetid också och det är så medvetet genomstiliserat och våldsamt vackert att man bara håller på att smälla av. Och kanske emellanåt verkligen gör det också. För fogat till allting annat, så är det omöjligt att värja sig för allt våld som förekommer i Sin City. Innan filmcensuren slutgiltigt skickade in saxarna på permanent slipning för ett antal år sedan så hände det ju att det utfördes klipp i de filmer som granskades. I sådana fall hade Sin City aldrig passerat mellan saxskänklarna utan blivit totalförbjuden. Nu är emellertid toleransen för våld en helt annan än förr. Och det våld som finns i Sin City är ? just ? av den sorten som finns i den slags serie-estetik som Frank Miller tillämpar. Mörkt, dystert, ibland mycket medvetet ironiskt. Och så slår man in någons huvud i asfalten och skjuter bort det som förekommer mellan benen på någon annan och ? den goda sidan segrar. Åtminstone ibland. Man måste dock vara en nästan oändligt trubbig typ av personlighet, för att vägra att inse att det här också är en visuellt överdådig film. Den franske regissören Jean-Pierre Melville, med dunkelt suggestiva kriminalmelodramer som Samuraj Killer, Skuggornas armé och Den röda cirkeln på sin meritlista där skådespelare som Lino Ventura, Alain Delon och Yves Montand gick omkring i regnet i Paris iförda trenchcoats och rökte cigaretter, är en mycket tydlig förebild för Miller och Rodriguez. Vi kan också söka oss tillbaka till det sena 40-talets Film Noir-berättelser, för ytterligare referenspunkter. I vilket fall som helst är det en märklig upplevelse att se Bruce Willis som kompromisslös polis, förtvivlat kämpande för att rädda en elvaårig flicka (som växer upp och då spelas av Jessica Alba) från ett maniskt mördarpervo (spelad av Elijah Wood från Sagan om ringen-filmerna). Eller att möta en helt enkelt hänförande Mickey Rourke, försedd med intryckt näsa, marinkårssnagg och en massa plåster, som en obeveklig tuffing som jagar efter den skyldige till ett mord på en prostituerad. Eller Clive Owen, som gömmer Benicio del Toros lik för att på det viset söka förhindra friktion mellan de olika fraktionerna i den våldsamma staden. Och jag glömmer inte heller bort Rutger Hauer, som svårt korrumperad kardinal. Eller Powers Boothe, som dennes om möjligt ännu mera korrumperade senator till broder. Sin City är fullspikad av populärkulturella referenser och är i sig en fyrverkeribetonad fest av händelser, suggestioner, visuella kaskader och genuint överrumplande stilgrepp. Det är sällan man har det fullt så händelserikt på bio som just här. 4 hästar Rolf Nilsén