Sverigedemokraterna in på bara skinnet
Natur och Kultur
Nej, Sverigedemokraterna marscherar inte längre i kängor och bomberjackor och jönsar sig på Karl XII:s dödsdag. De flesta har nog lagt märke till metamorfosen, Jimmie Åkesson är prydlig som en mormonpredikant när han framför sitt grumliga budskap. Målsättningen ligger fast, att bygga upp ett modernt, verserat missnöjesparti av Dansk Folkepartis typ. Ett parti som kan uppföra sig i de politiska salongerna, ett parti som gärna skulle sätta dagordningen för andra med motiverad främlingsfientlighet, diskriminerande lagstiftning, kryptorasistisk ideologi. Ett parti som gör det legitimt att bryta tabun som än så länge upprätthålls i Sverige. Pontus Mattsons bok Sverigedemokraterna inpå bara skinnet är ett väldokumenterat historiskt långreportage om ett parti som står och stampar i farstun till de representativa församlingarna med opinionssiffror runt 2,5 - 4,5 procent. Det märkliga är förstås att detta parti inte skördat större framgångar, det har faktiskt inte fått sitt politiska genombrott än så länge. Som värst kan det bli vågmästarparti nästa år om valet då utfaller mycket jämnt. Men i dagsläget har det inte gjort sig gällande alls, med undantag för några Skånekommuner. Varför är det så? Är laddningen i Sverige inte den rätta än? Fattas det en tillräckligt förbittrad och förvirrad väljarbas av mer "artig" vardagsrasism och främlingsfientlighet? För inte kan det vara de etablerade partiernas valhänta motstånd och mekaniska fördömanden som hållit tillbaka SD. Eller är det partiet själv som inte funnit rätt mix av missnöjesgnäll och främlingsfientlighet för att slå an i bredare grupper? De rasistiska partier i Europa som fått verklig politisk makt har ju inte varit enfrågepartier enbart fokuserade på invandring och främlingsrädsla, de har även haft en bas av solid missnöjespolitik, pensioner, skatter, sjukvård. Gärna utformad så att muslimer ställs mot pensionärer. Traditionella medier avslöjar då och då rasisterna i SD, föga överraskande. Och lika effektivt som att hälla vatten på den berömda gåsen. Politikens oförmåga att konfrontera SD handlar om de gamla partiernas oförmåga att agera politiskt engagerande, i ett medborgarperspektiv. Varför låter så många partiföreträdare som ointresserad tjänstemän från en trött kommunal förvaltning? Varför vädjar de inte till våra känslor och åsikter? Så som agitatorer och politiska ledare alltid gjort. Först när de demokratiska partierna åter lär sig tala med oss medborgare, först då kan vi gemensamt isolera och förminska SD till en ofarlig och marginell företeelse.