I denna pågående film-franchise baserad på Stan Lees tecknade serier från Marvel (liksom Spiderman, Fantastiska Fyran, Iron Man, Thor, Hulken och en formlig myckenhet av osorterade andra superhjältefigurer) har vi i den nu aktuella X-Men: First Class nått fram till den fjärde (eller den femte; beroende på vilken kronologi man håller sig till) installationen. Och allaredan planeras det för fullt för för en, två, tre, fyra uppföljare. Alla inblandade gnuggar alltså intensivt händerna samt bevittnar expansionen av sina respektive bankkonton för - detta går ju bara förträffligt bra. Och är absolut inte det minsta kvalitativt plågsamt att bevittna heller. Snarare helt tvärtom.
Som skicklig äventyrseskapism betraktat är detta både väldigt vitalt och iscensatt med en dynamisk auktoritet, med en majoritet av utmärkta skådespelare i rollerna som diverse mutanter eller som de också elegant refereras till "humans with superhuman abilities".
Den här gången befinner vi oss framför det som i branschen kallas för en "prequel"; alltså en föregångare till sånt som redan har skildrats tidigare och en motsats till en "sequel" (fortsättning).
Vi introduceras för de yngre upplagorna av Charles Xavier och Erik Hensherr, när de fortfarande var vänner och innan de blev bittra fiender under namnen Professor X och Magneto.
Filmen utspelar sig väsentligen i början av 1960-talet och under den 1962 mycket alarmerande Kubakrisen, när USA och det dåvarande Sovjetunionen var seriöst nära att dundra samman i ett kärnvapenkrig. Världen höll andan men - nu får vi reda på den verkliga orsaken till det som då höll på att bli en ödesdiger konfrontation.
Vi förs också ytterligare några decennier bakåt i tiden, när Charles Xavier var en ensam liten pojke boende i ett stort hus i en avlägsen del av staten New York och Erik Hensherr togs till fånge av nazisterna i Polen och såg sin mor fraktas bort med ett tåg österut, mot Auschwitz.
Då trodde de sig vara ensamma om sina ovanliga förmågor, men gradvis möter de ännu flera som även de är innehavare av diverse fascinerande krafter. Och de går samman. Men kommer också att utvecklas i två olika och rivaliserande falanger.
Via mycket skickliga visuella specialeffekter kan vi uppleva hur den ursprungligen blåfärgade och med fiskfjäll försedda Raven förvandlas till den sexiga Mystique. Hon spelas kapitulationsmässigt övertygande av Jennifer Lawrence (som ni bara måste se i den fantastiska Winter’s Bone, om ni inte redan har gjort det!) och i samma andetag kan och bör det påpekas att både James McAvoy och Michael Fassbender är exemplariskt och tydligt korrekta, som de vuxna versionerna av Charles Xavier och Erik Hensherr (samt att Kevin Bacon är diaboliskt ruggig som en nazistisk vetenskapsman).
OK för att X-Men: First Class möjligen praktiserar en del övermänniskoretorik och att somliga resonemang kan tolkas som lite väl grumliga, men jag tycker likafullt att det här kan beskrivas som de tänkande personernas superhjälte-film och personligen gillar jag definitivt X-Men-serien samt Spiderman allra bäst och främst, bland superhjältefilmerna från Marvel.
Tidsfärgen är lysande och det talas tyska när det ska. Bara sådana saker imponerar ju.
Och, som ett gammalt tv-program också hette och varje vecka ideligen förespråkade: Det kommer mera.
Det är det som gör det här jobbet så oändligt kul.