Roll Deep har redan gjort mer för grimeutvecklingen än alla de flesta. Den 13 man (inga tjejer, tyvärr) starka crewn av två Dj:s, tre producenter och åtta rappare har redan fött Londonkungar som Wiley och Dizzee Rascal, och vi är redan många som har väntat på vad de skulle kunna göra på egna ben. <br>In At The Deep End är dock inte i närheten så hård beatmässigt som exempelvis Dizzees två mästerverk till album. Tyvärr, får man också säga. Där Dizzes musikaliska bakgrunder är lika mycket kantsten som smutsigt tv-spel, så envisas Roll Deep med att på alltför många spår sampla både disco och flöjt. Den hårda gatuslangen är dock (gudskelov) densamma som vi vant oss vid att grime är.<br>Låtar som Show You, When I?m Ere och Heat Up är precis så minimalistiskt smutsiga att man omöjligt kan sitta still. Men när Roll Deep-producenterna överdoserar sig i såsiga samplingsorgier av glättiga discoballader som på Good Girl och Bus Stop är det knappt ens ett bra hantverk.<br>Det blir lite olustigt kliande i solar plexus, som att ofrivilligt få höra en sentimental-stenad Method Man sjunga Barry White-ballader med ett fång rosor i handen, eller komma på Fat Joe med att onanera i duschen. Helt fel, och väldigt icke-gangster var i alla fall ordet.<br><br>
