Väldiga fantastiska körklanger
"Mitt enda problem är att hitta synonymer till ordet fantastiskt". Så skriver Norrbottens-Kurirens Hasse Östlund i sin recension av Brams Ein deutsches Requiem i Överluleå kyrka.
<P>Ibland är det lätt att vara recensent. Som nu till exempel när mitt enda problem är att hitta synonymer till ordet fantastiskt. <BR>Tyvärr verkade det som om de flesta bodensarna föredrog julskyltning framför högklassig konsert då det inte var någon direkt trängsel i bänkraderna. <BR>Under denna konsert fick vi höra det som brukar benämnas ?Londonversionen? av Brahms requiem, det vill säga en bearbetning för fyrhändigt piano, kör och solister. Denna version kom till på inrådan av Brahms förläggare som ville göra verket mer tillgängligt för allmänheten, 1800-talets svar på våra CD-skivor.<BR>Brahms är ju en mästare på att uttrycka sorg och saknad i sin musik. Inte minst hans pianomusik rymmer åtskilliga prov på detta. När han här har arrangerat sitt requiem för piano känner man genast igen klangerna från pianomusiken. Låt vara att detta är ett relativt tidigt verk på hans repertoarlista och att han kom att utveckla denna sida till fulländning med åren. <BR>Den första satsens början blir nästan som en förlängning av kyrkklockornas inringning. När sedan kören kommer in inser jag att detta inte alls kommer att låta som jag förväntat mig. Stycket får en helt ny karaktär. Kören framträder mycket mer än i originalversionen. Det blir lättare att urskilja detaljer i stämmorna och det gör det hela mycket intressant. Att kören sedan är av yppersta klass bidrar till känslan att man bara vill sluta ögonen och njuta. Dynamiken är imponerande. Från svagaste pianon till andra satsens ?Men herrens ord består i evighet?. Då är det så starkt och så mäktigt att jag är beredd att ställa mig upp och skrika: Ja sannerligen. <BR>Tredje satsen inleds med barytonsolo. Det är Arne Lundmark som är en av kvällens solister och han gör det med den äran. I den femte satsen träder sopranen Hannah Holgersson in på scenen. Hennes sätt att först hålla en ton spikrak för att sedan låta vibratot komma in är mycket raffinerat. Under denna sats har kören satt sig ner och jag tycker mig höra en helt ny körklang. Sordinerad kör är den närmaste beskrivning jag kan komma på. Läckert.<BR>Brahms följer verkligen texten i sin musik och hoppen mellan hopp och förtvivlan sker på ett naturligt sätt. Att sedan kören hjälper till med detta i sin tolkning gör att det känns mycket trovärdigt. När Hannah i sitt vackra sopransolo sjunger ?Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er? är det mycket övertygande.<BR>Den sjätte satsen avslutas med en fugadel. Här är vi igen uppe på fantastiska höjder. Några mäktiga kvintgångar avslutar den och sedan bestämmer jag mig för att bara lyssna på sista satsen. Inte fundera ett dugg på vad jag tycker om den eller försöka hitta några bra formuleringar för denna recension. Jag unnar mig att sluta ögonen och bara låta de vackra körklangerna skölja över mig.</P>
Så jobbar vi med nyheter