- Jag älskar att den inte har kommit ut där ännu, säger hon.
Shani Boianjiu har lätt för att bli besatt. När hon skrev Det eviga folket är inte rädda var hon besatt av två saker: rädsla och leda.
- Rädsla är så irrationellt. Vi kan vara rädda för saker som egentligen inte är så farliga och samtidigt helt orädda för sådant som verkligen är farligt, säger hon.
Självmordsbombningar
Född i ett litet samhälle vid gränsen mellan Israel och Libanon, mitt under den första intifadan 1987, vet hon vad hon talar om. När Shani Boianjiu gick på mellanstadiet var antalet självmordsbombningar så högt i Israel att våldet nästan betraktades som en del av vardagen.
- Varje dag öppnade man tidningen för att se var bomberna hade exploderat. På en buss eller på en pizzeria - inget ställe kändes säkert. När jag växte upp tänkte jag mycket på rädsla, för rädslan var hela tiden närvarande i mitt och många andra unga israelers liv.
Yael, Avishag och Lea, de tre huvudpersonerna i Boianjius roman Det eviga folket är inte rädda lever också mitt i konflikthärden. 18 år gamla har de just ryckt in för att göra den två år långa obligatoriska militärtjänstgöringen. Yael är skytteinstruktör, Avishag gränsvakt och Lea militärpolis. Men trots de kontinuerliga rapporterna om blodiga incidenter upptas det mesta av deras tid av något helt annat.
- Folk tror att det är så spännande att ligga i armén, men för de flesta soldater består tiden till 99 procent av väntan. Att vänta på att saker ska hända, att gå igenom samma rutiner dag efter dag - det är verkligen inte spännande, förklarar Shani Boianjiu.
Uttråkad
Ledan var en starkt bidragande orsak till att hon blev författare. Under sin egen militärtjänstgöring försökte hon kämpa emot den genom att hitta på berättelser i huvudet, berättelser som hon sedan skrev ned när hon fick permission.
- Folk i min ålder är inte vana vid att vara uttråkade, det är nästan som om de inte kan hantera det i fem minuter ens. Jag har till exempel väldigt svårt för att börja lyssna på ny musik, för jag har inte tålamod nog att bli uttråkad de första minuterna. Men i armén konfronteras du med ledan direkt.
De korta texter hon skrev blev aldrig publicerade. Men när militärtjänstgöringen var över reste hon till USA för att studera vid Harvard. Det var där som Det eviga folket är inte rädda blev till - inte på hemspråket hebreiska, utan på engelska.
- Boken hade aldrig existerat om jag hade skrivit på hebreiska. Det var inget medvetet beslut att skriva på engelska, det var bara det enda sättet jag klarade av att berätta de här historierna på.
Inte förrän i september kommer boken ut på hebreiska i Israel.
Ingen lösning
- Det är så himla skönt att ha en bok och kunna njuta av succén utan att dina närmaste har läst den. Om jag fick bestämma så skulle ingen som känner mig personligen få läsa den, säger Shani Boianjiu.
Men några kategoriska politiska uttalanden ska man inte vänta sig av henne.
- Ofta känns det som om folk förväntar sig att jag ska säga "om vi gjorde så här skulle det bli fred". Men jag är 25 år gammal och har ingenting djupsinnigt att säga. Det har sett ut så här i hela mitt liv och jag ser ingen lösning under min livstid.