Carl Johan Vallgren har valt att skriva en infantil skräckskildring efter en tids tystnad från succéerna. Varför är en gåta. Havsmannen har alla ingredienser som borde göra Mikael Niemi grön av avund: skräck, äckel, våld och en räddande sagofigur, denna gång fångad med nät och satt att spela en frälsande huvudroll.
Men det kanske inte är en ungdomsbok ändå? Vallgren kanske bara följer andra succéer med det övernaturliga i spåren, kan John Ajvide Lindqvist så kan alla. Förlaget pratar om en studie i syskonkärlek, men mera ändå är det en studie i klichéspäckad eländesskildring där mobbing, sadism, alkoholism och utstötthet har samma spekulativa uppgift som det märkliga sjödjuret, det som med telepatisk förmåga och väldiga kroppskrafter tillslut blir handlingens förlösande kristusfigur.
Tiden är tidigt 1980-tal, och platsen är Falkenberg. Syskonen heter Nella och Robert, barn till föräldrar som super och sitter i fängelse. Lillebror Robert mobbas på det mest utstuderade sätt av gänget runt Gerard, en sadist som skildras med en slags hollywoodnyansering, när han inte är ond är han utstuderat ond. Förutom mobbning har han specialiserat sig på att bränna små djur med bensin. Han får sitt straff, var så säker, också det regisserat från Hollywood.
Nella försöker på alla sätt skydda sin bror, till och med köpa sig fri från Gerard, vilket förstås bara ökar hans aptit på mera våld, förtryck och pengar. Den som tar detta för social indignationsprosa och inte ser det uppenbara spekulativa effektsökeriet är blind.
När sedan Vallgren kastar in sitt snälla monster, en slags manlig sjöjungfru uppfiskad av en trålare (tjuvfiske förstås) i handlingen då dränker sig hoppet samtidigt. Socialrealismen slår följe med bestiariet och bägge haltar. Resten av boken är litterär logistik, en packe upplevelser ska levereras till ett givet mål, och så sker också. Våld och hopp och mera våld och så lyckligt slut tillslut.
Skönheten och odjuret har ju sina förebilder och monstret som kulturkritik är både gammalt och ädelt. Väljer någon den läsningen är den helt uppenbar. Väljer någon frivilligt annan litteratur finns även det alternativet.