Välansad konstsalong

Parissalongen var under ett par hundra år den viktigaste utställningen i Europa. Den som inte hade deltagit där var inte riktigt etablerad. De nationella öppna salongerna som inrättades före och runt förra sekelskiftet hade samma förhållande till konstnärlig kvalitetssäkring. Liljevalchs vårsalong var något av en inträdesbiljett till det nationella konstlivet. I vårsalongernas kölvatten uppstod sedan de regionala mönstringarna som tog vara på de mer lokala förmågorna.
Salongen som företeelse kan vara ett bra sätt att ta reda på vad som händer i konstlivet. Det förutsätter dock att den inte formaliseras. Man kan inte komma ifrån att det är ett stort mått av subjektivitet i juryuppdragen och idealet borde vara att tyckandet sprids längre än till den handfull människor som återkommande rådfrågas i jurysammanhang, inköpsnämnder och utställningskommittéer. De som givits tolkningsföreträde är väldigt få och det är kanske en fördel när skjortor skall strykas, skor ska putsas och ryggar skall borstas, men hur mycket det gagnar konstnärlig mångfald kan diskuteras.
Tre Norrbottenssalonger har genomförts sen 1998 och nu visas Norrbottenssalongen 2006 på Konsten hus som en av de stora utställningarna under konsthallens sista termin före flytten till det nya Kulturens hus. Det är en välansad salong med en hel del nya namn men som trots detta inte innehåller särskilt många överraskningar, det ser ut som det brukar se ut.
Måleriet, företrädesvis de emblematiska, dominerar utställningen med etablerade namn som Mikael Dysholm, Lena Stenberg, Marianne Degerman och Jette Andersen. I den här kategorin kvalar även några nya namn in som Magnus Svensson, Kenneth Lidström, Vanja Burman och illustratören Dennis Eriksson.
Landskapsmåleriet har sina företrädare som exempelvis Tex Berg, som är väl närmast att betrakta som en institution i den genren, och Kvikkjokkskonstnären Helena Adolfsson. Konstruktivismen och informalismen har sina förespråkare i Helena Hukkanen och nestorn i sammanhanget, Gösta Wallmark. Så även fotot, som sedan mitten av 1800-talet övertog konstnärernas monopol på dokumentär autenticitet och därmed i grunden förändrade konstnärernas uppdrag och som i samtidskonsten ställt allt större anspråk på konstnärlig bekräftelse. Anspråk som inte alltid svarar mot poetisk lödighet där tekniken i sig ofta förför och blir ett självändamål.
Det gäller i ännu högre grad videoinstallationer där jag ofta får en känsla av att bli bestulen på tid i betraktandet av amatörmässigt ihopredigerade poänglösa bildflöden. I Norrbottenssalongen ingår naturligtvis några videoinstallationer. Av de tre som funnit juryns gillande föredrar jag Den manliga konstitutionen. Del 1 - Den kreativa uppdykningen av Lasse & Mats. I den finns en teknisk kvalitet och ett humoristiskt genomförande som tilltalar. Filmbilderna krockar med förnumstiga speakerkommentarer från någon slag pedagogisk upplysningsfilm från tidigt 60-tal. Längden på rullen får mig dock att känna mig om inte bestulen så åtminstone lurad på min tid. Ett klipp i rättan tid skulle kunna skärpa upplevelsen.
Vad beträffar utställningens fotobidrag ger Erik Holmstedts seriella bildmontage på garage från Malmberget en poetisk laddning åt ett politiskt rättvisetänkande som gått ur tiden.
När vi nu är inne på avdelningen politik och rättvisa måste man stanna inför en konceptualistisk målning av Sara Edström som kombinerar texter med bilder. Hon har målat två familjer som sitter vid var sitt köksbord. Den ena familjen är hennes egen och den andra är en invandrarfamilj. I små textavsnitt beskriver hon kökens innehåll av föremål och ur detta kan man utläsa sociala, politiska och ekonomiska förhållanden. Det är ett verk som förenar form och innehåll och som vidgar upplevelsen och ger både intellektuell som känslomässig laddning åt bildframställningen.
Att Norrbottenssalongen ser ut som man väntar sig kan ju bero på att de stelnat i både form som innehåll. Det var ju så Parissalongen eller för den delen också Liljevalchs vårsalong förlorade i betydelse. Eller så kan det bero på att vårt konstliv inte är roligare än så här.