Vi följer en flod och ljudmattan från djungeln runtomkring avslöjar att vi är långt från snö och midvintermörker. I Kongobäckenet lever Akafolket och det var hit filmaren Linda Västrik åkte en dag i början av 2000-talet. Det är hennes liv med Aka som nu blivit till filmen De dansande andarnas skog, som hade premiär i Jokkmokk i fredags.
Hon satt i Stockholm och var deprimerad. Då lämnade en vän över en cd till henne. För att hon kanske skulle finna tröst i musiken. Linda Västrik satte på cd:n – och var fast.
– Jag kände tröst, trygghet och förundran. Det var en vaggsång för barn och jag tänkte att den som kan sjunga så, den har koll på något om livet som inte jag vet, men som jag vill lära mig. Det var den sången, och kärleken till naturen, som gjorde att jag bestämde mig för att åka till Kongo och Aka.
Rejält berusad man
Aka är ett folk som tillhör det som av den franska kolonialmakten kallades för pygméer – ett ord lika vanskligt att använda i dag som neger, zigenare eller lapp. Trakterna där Aka lever är minst sagt svårtillgängliga. På baksidan av cd:n fanns en mycket överskådlig karta med ett kryss för var sången var inspelad. Förutom det är den bästa och nästan enda karta över området ett flygfoto från 1940-talet. Med dessa två som hjälpmedel letade sig Linda fram. Hon nådde vägs ände med bussen och träffade på en kortvuxen rejält berusad man. Han pratade oavbrutet, Linda förstod inte ett ord, men var glad att någon tilltalade henne. Efter mycket om och men fick hon de andra som fanns på platsen att berätta vad han sade: ”Du är min stora vita elefantmamma och jag är din elefantbebis.”
– Jag visste ju att elefanten var ett heligt djur för dem, så jag blev både rörd och glad. Sedan fick jag också klart för mig att mannen ville bjuda mig på avokado.
Linda följde med honom in i skogen och efter flera timmar fann han avokadon. Rädd?
– Nej, alltså en jättefull man, så här hög, säger Linda och måttar någonstans mellan midjan och hakan på sig själv.
Tidigt i de Dansande andarnas skog får vi uppleva en förlossning. En stark liten människa föds på en bädd av tjocka blad. En bit längre fram kommer nästa födsel. Men här går det inte lika bra. Mannen och kvinnan som längtat så efter barn drabbas för andra gången av att deras barn dör vid förlossningen. Vi får se det döda barnet på nära håll, vi ser mamman hålla i det, vi ser och ↔hör hela gruppens sorg och vi ser också när det döda barnet begravs. För oss kan det te sig nog så privat, men från Aka, berättar Linda, var det ett krav att det döda barnet och sorgen skulle filmas.
– För dem är detta inte privat eller hemligt eller ens intimt. Det som är intimt och privat för dem har jag inte filmat eller ens nämnt. Hos dem sörjer man tillsammans, och de kräver att även vi sörjer deras barn. Att inte gråta när andras barn har dött är oerhört ohyfsat. Och jag tror att deras krav är andligen hälsosamma – att de vidgar vår förmåga till empati.
Ingen slump
Att De dansande andarnas skog hade premiär just i Jokkmokk var naturligtvis ingen slump. Filmen handlar om ett urfolk, och därför, menar Linda var det självklart att också ett urfolk skulle få se den och reagera på den först. Hon är dessutom förälskad i Jokkmokk och naturen runtomkring. Och, tillägger hon, just det faktum att det finns samer - människor med en praktisk erfarenhet av och kunskap om att leva i och av naturen som ärvts genom generationer – fascinerar henne.
Handlar om pengar
– Kongo och Jokkmokk har mycket gemensamt. Här är det mindre våldsamt, men konflikten mellan gruvnäring och lokalbefolkning finns på båda platserna. Och i mina ögon hanterar Kongos regering och vår gruvfrågan ungefär likadant: Allt handlar om pengar och regeringarna väljer att bemöta protester med tystnad.
Urbefolkningen i Kongobäckenet har på många sätt blivit fråntagna mindre än av den samiska befolkningen har. Aka har aldrig levt ihop med andra. De har kvar sitt språk, sin mytologi, och annat som skapar en mycket stark identitet. Å andra sidan, konstaterar Linda Västrik, så ser hon hos samerna ett urfolk som lärt sig majoritetssamhällets och kapitalismens villkor. Hos Aka och andra urfolk i området har situationen förvärrats avsevärt på senare år. På vissa håll har gruvbolag lejt utländska soldater för att starta krig. Och innan gruvorna startas skövlas skogen. Hur trängda är de, Aka och de andra folken?
– Frågar man dem upplever de sig inte som trängda. Skogen är så stor, säger de. Vi har haft många upprörda diskussioner om detta, och de tycker mest synd om mig för att jag är så arg. Jag upplever att de inte inser i vilken omfattning det faktiskt går att skövla, och att det faktiskt inte finns någon som helst omtanke om dem i det läget.
Linda Västrik vet att hon kommer att återvända till Kongobäckenet och människorna som blev en familj för henne. Hon säger att vistelsen hos Aka gjort henne tryggare. Hon har fått en bättre kunskap om vad hon klarar av och är medveten om sina styrkor. Aka lärde henne, säger hon, att det viktigaste i livet är gemenskap och kärlek till människor och till naturen.
– Jag kan aldrig komma upp till deras nivå, men bara det att man börjar värdera sina relationer till andra mer är betydelsefullt.