Vi är ganska precis 100 personer som letat oss till Konsthallen i Kulturens hus, denna höstkväll, för att se Jönköpingssonen Nils-Emil Svanängen, eller Loney dear som han kallar sig i offentligheten.
Man kan som musiker snabbt konstatera att det är mycket med tekniken.
Man blir lite orolig att han inte ska få sin, till största del, enmannaorkester att fungera bland alla sladdar, mikrofoner, pedaler och instrument.
Men. Det man då glömmer är ju hur oerhört rutinerad han är. Hall Music som släpptes alldeles nyligen är hans sjunde skiva i ordningen, och även om han inte alltid gör så här avskalade framträdanden, så märker man att han lever och andas Loney dear. Det är ett slags kall.
De musikaliska influenserna hamnar någonstans i gränslandet mellan The National, Sigur Rós och Fleet Foxes. Det är som att lyckas med trollformeln att blanda frost, dimma och snö - och på något vis omvandla det till värme. För den genomsyrande känslan, det bärande elementet, är hela tiden värme. Rösten påminner
ibland om en ung och omhändertagen Neil Young.
Sångerna strömmar ut, utan egentlig struktur eller melodi, men med en självklarhet som får stämningen att bli sakral. Ibland närmast religiös.
Det stora problemet, som så ofta med avskalade arrangemang, är att ljudvolymen är på tok för låg. Låtarnas crescendon får aldrig riktigt öronen att blöda (på det bra sättet) och någon stackare en bit framför mig sitter och är livrädd för att hosta.
Mellan låtarna lättare det dock alltid upp. Emil har en känsla för mellansnack och interaktion med publiken, som hela tiden bryter av det väsenskilda, som musik så ofta står för, och förhindrar atmosfären från att bli högtravande. Han ger oss några tafatta anekdoter om "Amerika" som inte direkt leder någon vart, och frågar oss om vad vi har för relation med Haparanda. "Ikea!" ropar någon entusiastiskt och han konstaterar bara att "Jaha! En handelsplats!" Helt oväntat sympatiskt och därför humoristiskt genialt.
Stämningen blir som bäst i det korta extranumret, bestående av bland annat lite allsång, där man märker att en osynlig dialog förs mellan publik och artist. Den lyder: "Ni vet att jag älskar er och därför vet jag att ni älskar mig". Sedan är vi där uppe och snuddar vid det nirvana som Loney dear hela tiden eftersöker i sina kompositioner.
Nämligen att musiken ska vara vaggande - men aldrig, aldrig sövande.
Eloge till: Sanna (eller presenterade han henne som Susanna? Det var lite svårt att höra när han mumlade ned i pedalerna och samtidigt stämde tolvsträngaren lite...) Johansson som med sin varma stämma och sitt spröda klaviaturspel får stämningen att lyfta markant.
Till nästa gång: Vill jag att någon skär ut en isscen i Norra hamn och stämmer in Loney dear lagom till nästa meteorregn.