Vådan av att skapa helgon

Ett tecken på att feminismen blivit en bred samhällsrörelse av stor politisk betydelse är att man skapar sina egna hjältinnebilder. Precis som den uppåtsträvande borgarklassen eller arbetarklassen gjorde. Jag tänker på detta under läsningen av Gunilla Lindbergs Starka kvinnor som fört Sverige framåt, en serie personporträtt av några betydelsefulla kvinnor från de två senaste århundradenas offentlighet.  

Kultur och Nöje2005-05-21 06:30
<STRONG>NY BOK <BR>Gunilla Lindberg <BR>Starka kvinnor som fört Sverige framåt <BR>Winberg City Book <BR></STRONG><BR><BR>Ellen Key, Elfrida Andrée, Elsa Brändström, Pauline Brunius ? för att nämna de kända. Elsa Andersson, Hanna Ouchterlony, Karolina Widerström och Nanna Svarz ? för att nämna de mer anonyma. Samtliga stora personligheter, stora begåvningar och envetna yrkesmänniskor som gjorde inbrytningar på fält som tidigare varit exklusivt reserverade för män. Andrée var landets första kvinnliga organist, kanske den första tonsättaren av kvinnligt kön också. Hur hon bekämpades och förnedrades trots sin tveklösa begåvning är lärorik historia om demokratierövring i ett uråldrigt sammanhang, nämligen kyrkans. Ännu inte helt erövrad eller självklar. Karolina Widerström var Sveriges första kvinnliga läkare, Nanna Svartz den första professorn. <BR>Verkligt intressant är beskrivningen av Hanna Ouchterlonys liv. Frälsningsarméns första ledare i Sverige, en verklig pionjär som stred för tron och de fattigas armé med samma övertygelse. En småningom internationell organisatör som grundade ett stort antal armékårer, bland annat i Norge där hon senare verkade. 1882 ledde hon de första mötena i Sverige, bespottad av gatuslödder och förtalad av statspräster. <BR>Egentligen handlar denna bok om kvinnopionjärer. Titeln är problematisk, och aldrig satt under diskussion. Många av de kvinnogärningar som beskrivs var lysande undantag, några fick samhällsformerande betydelse. Den kvinnliga flygaren och fallskärmshopperskan Elsa Andersson korta liv är gripande och tragiskt, men vad mer? Tyvärr tror jag att många av bokens exempel är de enstaka ljusblixtarna i ett för övrigt mörkt patriarkat. Användbara i en långt senare tid, när feminismen blivit en reell samhällskraft. Deras lyskraft visar många gånger också deras stora samhälleliga ensamhet. <BR>Genomgående i Lindbergs texter är deras tillslätning av historien. De starka kvinnornas gärningar och tankar är ingenting som diskuteras, de är till för att hyllas, ibland förgyllas. Porträtten är alla skrivna i en jämnvarm ton där brytpunkterna, det som gör exempelvis Ellen Key intressant, visserligen nämns, men aldrig tas på allvar. ?Kärlek, kvinnan, barnet, freden, hemmet, skönheten. Ellen Key ville förädla människan och göra henne mer harmonisk?. Jo, mot den helgondevisen kan bara djävulen invända. <BR>Men Keys ideologiska uppfattning var närmast patriarkalt fostrande, särskilt gentemot arbetarklassen. Den skulle höjas och skolas till en högre samhällsnivå, den där redan Key befann sig. Någon socialist var hon definitivt inte, som Lindberg påstår. Gentemot de arbetande hade hon en intelligensaristokratisk attityd, ljusår från jämställdhetens. <BR>Det är naturligt att feminismen söker sina historiska förebilder. Men historiens människor var levande och motsägelsefulla, inte livlöst fastskruvade på granitsocklar. Runt statyerna håller man festtal, runt problemen diskussioner. De senare, om något, kan föra Sverige framåt, statyerna aldrig. <BR>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!