Först kom Stormen, sedan Farsoten. Med svarta omslag och med titeln i dramatiska färger har de stått där i bokhyllan för att bli flera. Nyligen släpptes så Domen. Det var dags att läsa.Sviten visade sig vara varken fantasy eller science fiction, som man lätt kunnat tro av formen, utan en fabel i tre delar. Djuret den handlar om är kråkor, men inte den gråa Corvux corone cornix, utan de stora svarta. Som de på Vincent van Goghs målning av en åker. Jag kan inte påstå att arten, varken grå eller svart, intresserat mig särskilt tidigare. Andra är mer nyfikna, som redaktionen för det nordnorska litteraturmagasinet Kuiper vilka ägnat sitt senaste nummer åt Kråkan i litteraturen eller upphovsmannen till Kråkornas rike, Clem Martini .Den kanadensiske författarens fascination för djuret har sitt ursprung i två motsatta hållningar till fågeln. Antingen bryr man sig som jag inte alls om dem, medan andra med frenesi försöker döda dem gråa eller svarta. Men hur är det då att vara kråka, en stannfågel som lever med oss vintrarna igenom. Och vad gör fåglarna egentligen i de stora kråkmoln man kan se över fälten?I Kråkornas rike innehåller molnen komplicerade samhällen. Där finns släkter och klaner, gruppdynamik och individens kantighet: de som inordnar sig, de som utmanar, de som är ödmjuka eller de stöddiga. Där finns också de som av olika skäl kommit bort från sin egen flock eller som förbrutit sig och tvingas flyga ensamma. Där finns de unga och de gamla. Kråkorna är, som det brukar vara i fabler, helt enkelt lika oss människor.Martinis berättelse beskriver hur fåglarna, som han låter komma ur en släkt vid namn Kinaar, lever i sin djurverklighet och om deras hållning till människan. I motsats till oss kan de inte vara likgiltiga då vårt liv påverkar dem ovillkorligen. Genom sviten jagas de med skjutvapen, trakasseras av katter, drabbas av en mystisk sjukdom och fångas för att utsättas för experiment. Det får deras utrymme att krympa och gamla traditioner att utmanas.Det de berättar om är spännande historiska skeenden med döden ständigt närvarande, och det de talar om är det moraliska dilemmat som följer med viljan till överlevnad; om konflikten mellan individen och gruppen.Men kanske skriver Marti egentligen bara om berättandets konst, om minnet och hur en historia hakar tag i nästa."Hör på nu och låt mig avluta denna berättelse om vår flock på det sätt som alla berättelser avslutas ... genom att presentera en ny berättelse." Och Katakata rundar av trilogin med att berätta myten om hur urfadern väljer sig en maka av kött och blod, dödlig men med ett levande sinne och berättelser. Bort går de gjorda i hållbara material och han vågar sorgen än en gång Gruppen själv är nu äntligen på väg för att sätta nya bon. En färd som ..." kommer att fortsätta när vi själva blott är berättelser."Det är också därför jag tycker så mycket om i sviten, stundtals och följdriktigt ganska långsamt berättad. När den vågar handla om människans längtan efter språket eller besatthet efter symboler, som journalisten Lasse Berg skriver i sin fascinerande bok om människan Gryning över Kalahari, återupprättar den samtidigt människan.Utan berättelserna, utan konsten och utan gruppen är vi - ja vad? Den hämnande individualisten Kuper som i den tredje delen Domen går under i en tornado? Eller en grönsak som kan göra redskap?
Clem MartiniKråkornas rike: Stormen. Farsoten. Domen Översättning: Manni KösslerAlfabeta
