Vad vill Konsthallen egentligen?

Vad vill den här konsthallen egentligen, frågar man sig. I slutändan blir det alltid något fegt av att inte bestämma sig, för en konsthall att inte koncentrera sig på ett eller ett par uppdrag. För det finns mycket att välja på - contemporary art, modernism, svenskt, nordligt, performance, formgivning, teckning, akvarell, skulptur - och en liten kommunal institution har inte möjlighet att omfatta allt. Försöker man visas i stället inget. Som nu i Luleå. Det är lite Bill Olsson, lite plastskaft på knivar, en aning contemporary av Anna Abrahamsson och så Sinnligt planerad, eller som det också kallas curerad, av Ingela Ögren-Weinmar. Hon är pedagogisk ledare på Konsthallen och stod bakom den minnesvärda utställningen Ung konst som visades i Konstens hus 2006, där etablerade konstnärer arbetade tillsammans med barn och ungdomar. I Ögren-Weinmars nya projekt har hon, precis som man gör med ett konstmuseums samlingar, placerat befintliga verk i ett nytt sammanhang. Besökarna uppmanas att "Se, hör, känn och lukta på konsten". Jag försökte också smaka, men klubborna i den stora flirtkulan satt tyvärr fast. Och tyvärr känns det faktiskt om hela utställningen. Som helhet är den dämpad och lågmäld, och klarar konstverken inte att på egen hand reta sinnena utan kräver en pekpinneliknande inbjudan, är de förmodligen inte särskilt intressanta. I Sinnligt ser man därför betydelsen av kontexten tydligt. Anja Perssons tussilago är klatschigt lockade, hon låter dem glänsa av lack, Birgitta Linharts tunga stenmoln vill man smeka men inte ha på foten. Ricky Sandbergs i färg drunknade fiskar kunde ha väckt folkstorm, lite läbbigt är det allt att döda långsamt, men känns ändå daterade. Om de tillsammans väcker någon slags ny sinnlig upplevelse är dock tveksamt. En del förlorar dessutom rent av att vara med. I det här mörka rummet och ensamt, förmår till exempel AnnaSofia Måågs märkvärdiga Hål inte alls att överraska och fresta som vi sett tidigare. Men till Sinnligt hör också ett erbjudande om visningar för ovana. Den som besöker utställningen på egen hand går kanske därför miste om ett betydande verk avsett för örat, pedagogens röst. Ingela Ögren-Weinmar har dessutom tilldelats det svåraste utrymmet. Oftast blir den avlånga hallen, som är ett slags balkong till utställningsytan på nedre botten, bara ett slags genomgångsrum. Därför är det roligt att de konstverk som har mest att ge är de som, oavsett från vilket håll man kommer, välkomnar en till utställningen. Det är Sorgedans, Jette Andersens björkar med svarta tyllkjolar, skrämmande och vackra, välbekanta och förändrade, och från andra hållet, som med sin stegring av ljuset i rummet också är det allra bästa sättet att närma sig utställningen, Inverterat ljudlandskap. Ur fyra svarta stuprör låter Åsa Stjerne dova, brusande ljud stiga och slå an tonen för hela Sinnligt.

Vad vill Konsthallen egentligen?

I Konsthallen i Luleå råder det just nu röra, kombinationen av utställningar gör intrycket plottrigt och otydligt.