Vad kallar man sjukan i det svenska samhället?

Det föreföll otroligt då och det förefaller sanslöst nu. Gellert Tamas gräver mycket djupt i de händelser som för några år sedan skapade en stor mediedramatik, de apatiska flyktingbarnen. De apatiska är en oerhört grundlig vederläggning av framför allt vissa myndighetspersoners smutskastning och antihumanism. Egentligen var det en märklig reaktion, den där gången i början av 2000-talet. Den normala reaktionen inför barn som lider och plågas är den starkaste medkänsla. Den brukar förstärkas av medias framställningar. Men nu blev plötsligt dessa barn misstänkta objekt, de låg där och manipulerade oss för att uppnå fördelar, uppbackade av sina beräknande föräldrar. De hade visserligen, hela familjen, gått igenom saker som vi inte vill tänka ut åt våra värsta ovänner, men likfullt. Vad ska man säga? Gellert Tamas visar över 600 sidor att det inte var så. Det är ovedersägligt. Den större gåtan är det som hände, det som fick enskilda poliser, flyktinghandläggare (vilket ord!), läkare och politiker att ramla ner i den mörkaste föraktsgropen, den mot de svagaste av svaga. Och fullfölja avvisningen av barnen och deras familjer. Det kan visa sig vara en historisk skam i samma storleksordning som Baltutlämningen 1946. Poliser går in i bostäderna, till barnen som ligger med dropp, bär ut dem bakvägen. Ibland kompliceras det, en flicka kissar på sig i polisbilen, väntetiden blev för lång, men eftersom man nästan var framme vid planet fick saken bero, berättar polisen i en intervju. Ja, saker kan ju bero när man nästan nått målet. Men hur ska vi hantera skammen? Ett trettiotal sjuka barn och hela nationen, med få undantag, tittar bort. Var stod våra modiga politiker, alla dessa som kan blöda för hårdare tag, eller förutspå social turism eller något annat av tidens tankar? Var stod våra oväldiga tjänstemän i världens minst korrupta förvaltning? Migrationsverket framstår som en utomordentligt sjuk arbetsplats, tillika med sjukt uppdrag. Det hölls tårtkalas efter särskilt upprörande utvisningar. Skam. En vidrig psykiater, Thomas Jackson, får spaltutrymme i SvD och presenterar "fakta" för simuleringsteorin. Med läkarkårens grava missuppfattning om sitt inneboende tolkningsföreträde uppträder han precis så korkat som situationen kräver. Delvis är det judar som ligger bakom konspirationen, "ideologiskt sammansvetsade" som han skriver i en bok. Säregen analys, men har vi inte hört den förr? Undantag fanns, den rättfärdige ärkebiskopen K. G. Hammar skrev julbrev, demonstrationer hölls, goda ledarartiklar författades och enskilda riksdagsmän och -kvinnor var uppriktigt upprörda. Inte ett enda bevis finner Gellert Tamas, inte ett enda tecken under tre års grävande på att det var fejk eller bluff. Den verkliga sakkunskapen stödjer hans slutsats, de apatiska barnen var - efter känt mönster lamslagna av psykiska och fysiska trauman. Men vad kallar man sjukan i det svenska samhälle som misslynt fnysande avvisade dem ut ur välfärden och en möjlig framtid?

Vad kallar man sjukan i det svenska samhället?

Händelserna är svåra att glömma. Bilderna av de mycket stilla barnen i sina sängar och den därtill hörande debatten om dessa barn var bluff eller verklighet. Deras apati skulle vara en uttänkt strategi av illistiga föräldrar i kampen om uppehållstillstånd.