Teater
Grävskopan
Manus: Henning Mankell
Regi: Christer Engberg
I rollerna: Mikael Lindgren, Jonas Åberg
Produktion: Västerbottensteatern
Soppteater, Norrbottensteatern
Henning Mankells monolog Grävskopan har många år på nacken. Pjäsen, som författaren en gång skrev efter att ha intervjuats om ensamhet, dyker fortfarande upp på teaterrepertoaren över hela landet.
Den uppsättning Västerbottensteatern nu ger som gästspel i grannlänet hade premiär för ett par år sedan i regi av Luleåsonen Christer Engberg och spelas fortfarande.
I centrum står grävmaskinisten och företagaren Rune F Lindgren, barnfödd i byn med det vackra namnet Ensamheten i Västerbottens inland innan flyttlasset gick till Skellefteå. Där fostrades han av en mamma som slet på sjukhuset och en pappa som tillbringade 15 år i källaren med att fundera ut ett sätt att odla staket på. Han, som talade sig varm för tålamodets möjligheter, dog 57 år gammal i en hjärtattack med byxorna neddragna på toaletten.
Nu har sonen Rune gått och blivit de dryga 50, bär keps för att täcka flinten, och sitter på en bar och väntar på en kvinna. En som skulle få exfrun Gunilla att ångra att hon en dag stack med en räknenisse med hår. För den väntade Kristina är inte bara snygg, hon är dessutom konstnär och säljer sina tavlor för 15.000 kronor stycket. Henne skulle han ha lust att visa upp, om hon nu bara kunde ta och komma hit till krogen där de stämt möte.
Medan han väntar dricker Rune whisky och för ett ensidigt samtal med bartendern. Det hinner bli många sanningar under den timme han väntar. En del handlar om karriären i Skellefteå AIK, den som pågick ett par år på reservbänken och fick sin höjdpunkt i 46 sekunder på isen i en match mot Modo borta. En knapp minut utan att Rune ens kom i närheten av pucken. Sen var den karriären över.
Istället satsade han på att köpa 49 procent av en grävskopa tillsammans med Johansson, som med sina två procents ägarmajoritet tar sig rätten att ringa klockan fem på morgonen och beordra Rune att gräva för ännu en trekammarbrunn i raden av de många han redan gjort under sina år vid spakarna.
Frågan är var livet tog vägen? Var det inte mer än 46 sekunder mot Modo, en fru som gick sin väg, tre barn och en grävskopa?
Ensamheten griper omkring sig, whiskyn värmer visserligen, men bara tillfälligt. Resten är kyla och skam över att behöva sitta här och supa ensam i en ful bar.
Mikael Lindgren gör en fin tolkning av Rune Fabian Lindgren. En man med talets gåva och glimten i ögat. En man som vet vad det betyder att vara man, som har svaret på de flesta frågor och som vet vad som är fel med det här landet. Problemet är väl bara att han inte vet vem han själv är.
Att det gått några år sedan Mankell skrev sin pjäs märks, inte minst på Runes politiska synpunkter. Idag skulle han sannolikt ha resonerat lite skarpare, ilsknare. Hans referenser skulle också ha varit annorlunda – det var länge sen vi såg Kojak och Bruce Willis som tv-deckare. Frågan är vad dagens samhälle gör med en man som Rune?