Vad gömmer sig i livets present?

Skorna har skyhöga klackar, tjock sula, en massa remmar, är knappt till för att gå med men desto bättre för att "posa" i. I verket Emma, Klara och Moa är fenomenet att kvinnor tidigt lär sig posera, nämligen så tydligt. Verket består av tre vita figuriner i gips, om de nu kan kallas så när skulpturerna är 40-50 centimeter höga, som står på ett podium av lexan belyst inifrån. Eller så är det ett altare för jag kommer omedelbart att tänka på den vita hemma-Jesus statyn med utbredda armar som fanns hos mina farföräldrar. Precis som han är flickorna också både hyllade och offrade. Varje figurin består av tre tjejer, vänner kan man anta, som omslingrade poserar för någon, möjligen en kamera eller bara andra kamrater. I ytterkantens grupper återfinns de putande rörelserna av en höft, ett bröst eller en mage som passar så bra till högklackat. I Emma, Klara och Moa finns också tonårens, kanske kvinnliga, dubbelhet av intimitet och yta. Något som förstärks av mittengruppen med de tre vända rakt framåt och där den kaxiga brer ut armarna för att fånga in sina två kamrater. Och plötsligt vet de inte riktigt hur de ska se ut. Blir liksom privata i sina tubsockar och streetskor, i smala jeans, sneda luggar och tajta överdelar. Sköra och tidlösa. För är det tjejer från 1970-talet eller från 2009? Kläderna och kroppsspråket är snarlikt, men poserna - och namnen - får mig att välja det senare. De konstant fotade och filmade sedan babyåldern kan också det där på ett
annat sätt, än sina mödrar. Det blir inte minst tydligt i de tre stora svart-vita målningarna av sig själv och en tjejkompis, som Sara Edström gjort utifrån sådana där fotoautomatbilder man lekte med fram till digitalåldern. Men även om formatet överraskar säger verket i sig inte mer än fotoremsan, en grimaslek bakom skynken, utan är mest en klang i den helhet Sara Edström i sin första separatutställning på hemmaplan i Luleå försökt skapa. Det femte verket i utställningen är en mycket stor, vit kub, sidan är nog närmare två meter. Det man först lägger märke till är dock rosetten, utan tvekan en flickrosett som man har i håret, ovanpå. Paketet lutar lite. Det visar sig stå på en tunn fot med skevande vrist. Den hör till en flicka, som smälter in i paketet. Hon ser ut att le, men har på håll en rynka ovanför ögonbrynet; att vara en flicka har sina sidor, men man vet inte vilka som gömmer sig i livets paket. Just det tycker jag är Sara Edströms egentliga ärende. Samtidigt har hon bara gläntat på det egna locket - för trots ett högröstat tilltal i den vita färgen och det generösa formatet, finns något fragmentariskt, något anat men ännu ej utforskat till sin bortersta gräns, över utställningen.

Vad gömmer sig i livets present?

Jag ser dem, årets festskor för damer, på väg från Sara Edströms utställning i konsthallen och redan inställd på att uppfatta det kvinnliga poserande.