Avskaffa Norrland! Utropet kom från någon slags kommunikationschef i Västerbotten här om sistens. Bakvända kepsar, rutiga skjortor och snus borde bytas ut mot positivt samtida företeelser som feminism och digitala tjänster tyckte den uppdaterade chefen. Som också ville mäta vilka attityder som finns om Norrland, validitetssäkra själva fördomarna, verkade det som.
Kanske finns det en norrländsk feminism som passar i kommunikationschefens marknadsföringsstrategier? Kunde Umeå förvandlas till kulturhuvudstad med hjälp av samisk identitet torde allt vara möjligt.
Kanske borde kommunikationschefen tänka efter istället.
På sådant som att språk är kommunikation och nationalism utan vapen. Etnicitet vet jag inte vad det är, det hamnar för nära interagerande psykologi och gruppidentifikation för att jag ska trivas. Kultur, språk, människa kan jag kanske definiera, men etnicitet icke.
Och identiteten, var sitter den? Man undrar, för någonstans måste den ha sitt säte. Själen har sitt, om det så är hjärtat, tallkottkörteln eller pannloben. Men identiteten, detta ord som börjar bli en landsplåga?
Tittar man på den föreställer den vips någonting annat. Som en elementärpartikel. Eller så tvingas man till sanslösa förklaringar om att jag som norrbottning nog föredrar palt framför spettekaka. Jag har paltidentitet, men har förvärvat spettekakan. Palten har också identitet, som människan, ett hemligt inre rum med det egentliga innehållet. Förresten var mammas palt en förädlad kroppkaka, av rent kulinariska skäl. Godare än de steniga kornpaltarna som plågade magen. Kulturarv, jo, men med utomnationella ingredienser.
Man ärver och man färdas, och under tiden plockar man på sig saker, från böckerna, jobbets rutiner, lagarnas tvång och den ständiga samvaron. Kalla det identitet, i brist på bättre, om den brukas i orienteringen så låt gå, men när den brukas för att lagföra andra, förbjuda tiggare och bilda partier då är det stopp. Att säga att Norrland, eller vilken annan nation, bär sin identitet kan inte sluta i annat än svammel. Ibland i svält.
Norrland borde kanske avskaffas, och med detta norrlänningen. Men vem skulle fatta beslutet? Vi har ju ingen riksdag för sådant, inte ens landstinget är mäktigt att byta ut tankar och historia, inte ens en kommunikationschef.
Vi fortsätter undra, men om ändå pladdret kunde upphöra. Det representativa struntet dö bort. Ta fram en bok istället, öppna världen och ägna er åt begreppet människa. Det duger länge än, det duger till och med för norrlänningen.