Vad är väl en bokmässa ...

Skönt att slippa tränga sig fram på det överfulla mässgolvet. Skönt att slippa bli trött i huvudet av alla röster. Skönt att slippa bli släpande på en massa nya böcker. Skönt att slippa lyssna på föredrag. Skönt att slippa träffa en massa kolleger. Skönt att slippa krocka med kändisar i hissen på hotellet. Skönt att slippa dricka vitt vin och äta chokladbollar i loungen. Skönt att slippa gå på förlagsfester. Skönt att slippa hänga på Park Hotell efteråt. Det är lätt att som författare börja tvivla på sig själv och sitt värde. En värdemätare är om man blir inbjuden till bokmässan i Göteborg, den som påstår något annat ljuger. I år var det var ingen som ville ha mig där. Det vill säga, det var ingen som ville betala för att ha mig där. Det vill säga, det var inget av mina förlag som ville ha mig där. Det är nämligen så det i grova drag fungerar med bokmässan; förlagen plockar med sig sina aktuella, förhoppningsvis någorlunda säljande författare, betalar resa och logi, låter dem hålla ett litet seminarium om sina aktuella, förhoppningsvis någorlunda säljande böcker, låter dem sitta i montern i sju minuter och säga något om sina aktuella, förhoppningsvis säljande böcker. Och sedan kan andra arrangörer på bokmässan haka på och har man tur kan man bli springande mellan olika scener som en skållad råtta, skänka matta leenden åt folk som man skyndsamt måste tränga sig förbi och känna sig betydelsefull. Jag har ingen aktuell, förhoppningsvis någorlunda säljande bok i år. Jag har en diktsamling. Den säljer inte. Nej, det blev ingen bokmässa för mig i år. I stället har jag suttit uppe i mitt arbetsrum, ömsom stirrat på datorskärmen, ömsom stirrat ut genom fönstret på äppelträden. Det är väldigt mycket äpplen i år. Det dignar av gult och rött och grönt. Jag har tjugotvå burkar äppelmos i frysen och eftersom jag inte varit i Göteborg har jag ju haft extra gott om tid att plocka upp fallfrukt från marken, slänga i skottkärran och tippa i kompostgropen. Bokmässan i Göteborg är så långt ifrån den skrivande vardagsverkligheten man kan komma. Så långt ifrån den mättade tystnaden, den utdragna långsamheten. Så långt ifrån den prövande ensamheten, den inre exilen. Så långt ifrån att i timmar grubbla över skiljetecken och radbrytningar eller om man ska skriva ?la? eller ?lade?, ?plötsligt? eller ?med ens?. Så långt ifrån koncentration, inåtskådande och smärta. Helt enkel ? så långt ifrån själva konsten man kan komma. Och det vet ju varenda sund människa att bokmässan i Göteborg egentligen bara handlar om marknad och kommersialism och business. Att de stora förlagskoncernerna tar så mycket plats att de små och ideella kämparna nästan kvävs. Att det är helt sjukt galet att folk står i kö i timmar för att få Ulf Lundells fula signatur i sin bok. Att det delas ut en massa konstiga priser till en massa usla skribenter. Att det inte finns något syre kvar i luften klockan två på lördag. Och att det kan vara tråkigt och dötrist och alldeles ? alldeles underbart. Men jag har ju mina äppelträd. Och det är ju ändå sann livskvalitet att kunna gå rätt ut i trädgården utan att ens ha kammat håret, plocka frukt från ett träd och ta en tugga. Även om det smakar lite surt.

Vad är väl en bokmässa ...

Det blev ingen bokmässa i Göteborg för mig i år. Jag har försökt intala mig att det är väldigt skönt.