Inte ens möjligheten att låtar som Caligula, Ett bättre djur eller Från där jag ropar skulle spelas lockade fler än ungefär 60 hästflickor och hästpojkar till Kulturens hus.
Men det struntade sångaren Martin Elisson (plus band) i. Med ett glas fulöl i handen (som han senare spillde över golvet) och dimmiga ögon visste man inte om Elisson var överförfriskad eller bara på väldigt gott humör. I alla fall gör han rollen som berusad (om det nu var ett skådespel) väldigt väl. Jag skrattade till när han hyllade den nuvarande batteristen Nico Janco med orden: ”Han är en mycket bättre trummis än Lars Malmros.” Med tanke på att det finns en och annan i publiken som älskar Broder Daniel är det ganska vågat av honom att be oss att jubla när han säger så. Ja, denna Elisson försöker hela tiden hitta en gräns mellan att vara humoristisk och väldigt påfrestande. Roande är han i alla fall.
Det tog dock några låtar innan spelningen kom igång riktigt ordentligt – och då med den intensiva Shane McGowan från debutskivan Caligula (som Elisson konstigt nog kallade för grekskivan). Klubbmiljön gjorde att det fanns en närhet mellan publiken och bandet, vilket alltid saknats i den lilla och stora salen.
Efter två skivor finns det ett knippe starka Hästpojken-låtar som enkelt kan bära upp en konsert. Mest jubel blev det förstås när bandet spelade den där låten som spelas flitigt i radio just nu. Ja, ni vet den där med piano i början, som jag nämnde tidigare i recensionen. Martin Elissons outbildade och spruckna röst klingar som finast när den möter de överdådiga och vackra arrangemangen i exempelvis Jag förväntar mig ingenting. I låten sjunger sångaren: ”15 människor kom på konserten igår. 15 människor gick innan vi spelat klart.” Nej, vi var ett sextiotal – och vi gick inte innan Hästpojken spelat klart. Däremot kändes det som om de gjorde det. Vi fick inga extranummer. Förklaringen kom senare. De hade inte repat in fler låtar.