Vackert så man vill gråta

Det är som Göran Greider säger, vi lever alla i det moderna livet. Alla, så gott som alla, har kontakt med världen via TV och tidningar. Det finns knappt någon som i verklig bemärkelse lever som vi gjorde förr. Alla människor i västvärlden är urbaniserade. Ett litet filmteam på tre utflyttade norrbottningar och en hund får betongångest och bestämmer sig för att bygga en stuga i en tall utanför Harads. Nog är det lite baschligt, säger mormor om projeket. Bygga en koja. Det är ingen koja, säger Jonas Selberg Augustsén, det är en stuga. Som de urbaniserade säger, för de måste förstås göra ett projekt av sin naturlängtan. Göra en film om det hela. Så med Stockholmarens målmedvetenhet och norrbottningens tjurighet åker ruti-skjortorna och kepsarna på. Efter en initial optimism, man delar på en flaska rött till renskaven och känner stor tillförsikt till projektet rullar de första svarta molnen in över himlen. Bokstavligt. Det börjar regna. Och regna. Man tar en paus i det tröstlösa byggandet. Åker till mormor i Boden för att äta palt. Men man tar inte av sig mössan med hörselkåporna ens vid matbordet. Inte för att man är exceptionellt maskulin, utan för att man ser ut som ett miffo i håret. Våra hjältar dricker champagne på golvlagsfesten och oroar sig för att filmen och byggandet ska framstå som ett mansprojekt. Genusforskaren Anja Hirdman lugnar teamet. Det ses helt säkert olika beroende på betraktarens nuvarande status: fjolligt i norr, maskulint i Stockholm och psykologiskt feminint i bemärkelsen att man söker sig tillbaka till moderträdet. Trendanalytikern Cay Bond säger att vi lever i förvillelsen att det urbana är modernt, att man kommit längre i andra länder; där flyttar man ut ur städerna och kommunicerar från naturen till stan, och inte som här där vi nervöst klämmer ihop oss på minsta möjliga yta. Ingen frågar Cay Bond var hon bor och arbetar. Men det är klart, man tänker väl inte på det när man är upptagen med ett bygge. Det är en underbar liten film det här. Trädet och naturen, längtan tillbaka till ursprunget, belyses ur en mängd lärda synvinklar, alla intressanta och bärande i sig. Men när mormor Gunvor Augustsén inviger stugan och sittandes på ballkongen, blickandes ut över Luleå älv utbrister,"det är så vackert att man vill gråta" sammanfattar hon egentligen alltihop. Man vill åt det. Något så vackert att man vill gråta. Som skogen. Som den här filmen.