Vackert så det svider

En butter baryton krockar med en silvrig sopran och resultatet blir - snarast enbart himmelskt.
Mark Knopfler och Emmylou Harris har i all stillsamhet pulat med det som nu föreligger som plattan All the Roadrunning i ett antal år och det går inte att säga annat än att det överlagt stillsamma dominerar.
Fullständigt fullvuxen rock, av den där typen som man gärna lyssnar på nattetid i hörlurar, marinerad i osviklig kvalitet. Man vet vad man får redan innan man har startat skivan, men så ska det ju också vara i det här sammanhanget. Vill man ha överraskningar hänvisas man i andra direktioner.
Och Knopflers plockiga gitarr och småbuttra barytonröst i symbios med Harris vänt silvriga sopran. Då heter låtarna sånt som Beachcombing, I Dug Up A Diamond, den fantastiskt fina This Is Us, Rollin´ On, Donkey Town, Belle Starr, All the Roadrunning och If This Is Goodbye.
Och då är det både moget och bra.

lägger med This Old Road fram sitt första album med nyskrivet material på över ett decennium. Och även ett av sina bästa album någonsin.
Har vi otur så kan det vara den nu 69-årige Kristoffersons sista album någonsin. Ingenting specifikt indikerar att det behöver bli så, men han har ju inte precis åldern för sig. Om man säger så.
Allting här (alltså: allting) är personligt, starkt och framfört med Kristoffersons varma och karakteristiskt skrovliga röst. Det är den sortens platta där han summerar, lägger ihop och tittar tillbaka. Hyllar vänner och dem han tycker bra om bland sina kolleger. Det handlar om riktig, ärlig, klassisk country - från en man som på sitt eget sätt definierar allt som den genren står för i sina allra bästa moment och som har skrivit obrutna klassiker som Me and Bobby McGee, Sunday Morning Comin´ Down, Help Me Make It Through the Night, For the Good Times och många flera.
Kristoffersons röst är som askpelaren på en cigarett eller som lädret i en sadel. Ibland adderar gitarristen Stephen Bruton, basisten (och producenten) Don Was och trummisen Jim Keltner något till helheten. Men främst är det alltså mannen själv som gäller. Och hans röst.
Titellåten har han haft med på en tidigare platta. Och gör ett återbesök till nu. I Wild American hyllar han kolleger som Merle Haggard, Willie Nelson och Steve Earle; vänner som i likhet med honom har demonstrerat sin djupa olust inför president George W. Bush och dennes politik. I Final Attraction röjer han plats för att nämna andra hjältar och vänner, levande och döda, som Roger Miller, Waylon Jennings, Lefty Frizzell, Mickey Newbury, Janis Joplin, Jimi Hendrix.
This Old Road är en platta för alla som någon gång har råkat ut för, eller själv har varit orsaken till, en hjärtesorg. Vacker så att det svider. Och angelägen.

Årets bästa gubbrock-platta hittills är den vagabonderande amerikanen och New York-romantikern Willie Niles Streets of New York. Förr låg han på ett större bolag, nu på ett betydligt mindre. Det är nog ett tillstånd som han gillar. Han uppträder fortfarande på små familjära barer och bland sina vänner i New York. Och trivs så bra med det.
För några år sedan intervjuade jag Nile när han fanns bland artisterna på Pite dansar och ler. En enormt sympatisk man som också höll på att förorsaka hjärtsnurp för Ulf Lundell, när han vandrade ut på scenen när denne sjöng Hjärtat mitt - Lundells försvenskning av Niles Vagabond Heart.
En av de allra, allra bästa låtarna på nya plattan heter The Day I Saw Bo Diddley In Washington Square. Den bara lyser det av kärlek till musik och New York-känsla omkring. Majoriteten av de övriga är nästan lika bra. Cell Phones Ringing (In the Pockets of the Dead) är en djupt uttrycksfull minnesbild av terroristattacken 09/11/01.
Det här är nog det bästa som Willie Nile har gjort. Det kan ni alla upptäcka.

är en poetisk novellist med gitarr som uteslutande uppträder i honky tonks, roadhouses och barer i den amerikanska Södern. Texas To Tennessee, och berättande sånger med titlar som Drivin? That Mercury, Me & Dan & Spoonman, Downhome Backwoods Hillbilly Fool och Girl In Amarillo, säger vad det är frågan om.
En underbart uttrycksfull platta med mängder av personlig integritet.
Och The Little Willies är Norah Jones fritidsprojekt, där hon sjunger och pianospelar gamla och nya countrylåtar ackompanjerad av bland annat den djupt respektingivande gitarristen Jim Campilongo.
Då blir det Hank Williams-låtar som Roly Poly och I?ll Never Get Out of This World Alive, Willie Nelson-låtar som I Gotta Get Drunk och Night Life, Bobby Bares Streets of Baltimore, Kris Kristoffersons Best of All Possible Worlds, Townes Van Zandts No Place To Fall och Jimmy Driftwoods Tennessee Stud.
Samt den roliga Lou Reed, om hur han befinner sig ute på prärien och välter omkull kor.
Så här bra musik kan man också omge sig med.
I vårsolens sken.