Han har sitt tonspråk, sina texter och framförallt sin röst.
Någonstans i landet där Doug Yule och Jackson Browne härskar inleder McCombs skivan: On my way to you, old county. Hoping nothing’s changed. That your pain is never ending, that it is still the same. Vad detta" old county" egentligen är kan man förstås spekulera kring. Om det är uppväxtorten, eller en elak älskare.
Hursomhelst är det alltid härligt att höra honom sjunga om hämnd och dåligheter, till sina oändligt bomullslätta låtar och arrangemang. Allt på skivan låter så.
Problemet är möjligen att inledningen, County Line heter låten, är den allra bästa. County Line, I can smell the columbine, sjunger han. Men aklejan, som Columbine-blomman heter på svenska, växer inte i Kalifornien, där McCombs bor och bott hela sitt liv, den verkar inte växa någonstans i USA överhuvudtaget. Lätt då att tänka att det är ett ortsnamn. Columbine. Platsen för världens kanske kändaste skolmassaker. Övriga låtar snurrar på i samma värld. Ungefär som i Gus Van Sants Elephant. Oändligt vackert, men hela tiden på väg mot katastrofen. På sätt och vis älskar jag skivan, på sätt och vis är jag livrädd för den.