Ett av de intressantaste dragen i Horace Engdahls tankebok Cigaretten efteråt är den indirekta självkarakteristiken. Engdahl skriver på ett ställe: "Efter att ursprungligen ha varit en ren referens samlar egennamnet efterhand på sig lager efter lager av mening. I värsta fall blir det ett slags artnamn, som när man säger ’en Voltaire’, ’en Hitler’". Man frestas nästan - utan att göra jämförelser i övrigt - att fortsätta serien: "en Horace", men går förstås då i samma fälla.
I en liten intellektuell miljö som den svenska har Engdahls offentliga roll ibland framstått som parodisk. Horace med de franska glosorna och den djupa klassiska bildningen, han som är arrogant i medierna och läxar upp folk för deras obildning, Horace akademiledamoten och den (före detta) ständige sekreteraren, nobelprismotiveringen dras på fem språk, han som kulturlivet gärna fjäskar för men också älskar att tadla... Mycket av det är sprunget ur kändisskapet - den utvalde förväntas göra några nummer på scenen, spelar ibland med, spjärnar någon gång emot, men får i huvudsak ordna sig efter de spelregler som finns. Det kunde man bortse ifrån om det inte vore för att det skymde väsentligheter. "Att växa upp, att vinna framgång, att ’bli någon’, är att förlora sitt namn", skriver Engdahl med en formulering som andas både motstånd och resignation.
Cigaretten efteråt kallas i förlagsbeskrivningen "mikrobetraktelser" och följer i någon mån upp Engdahls bok från 1999, Meteorer. Ämnesord: kritik, liv, litteratur. Lägger man verken intill varandra är det dock lätt att se att stilen mognat. Där Engdahl för tiotalet år sedan fortfarande kunde vara liksom alltför elegant i formuleringarna är han nu mer avklarnad och direkt, tycks mindre brydd om att göra intryck, når längre och annat. De mer personliga betraktelserna tar här ofta sin utgångspunkt i åldrandet, i det slags efteråt då den ungdomliga prestigen lagt sig och saker skall summeras: "När jag frågar mig själv vad jag skall göra de närmaste åren märker jag att jag egentligen frågar mig hur jag skall vara framstående. När jag inte finner något svar, tror jag att jag redan är död, fastän det är tvärtom. Jag håller på att vakna till liv, till det liv som ännu återstår, som inte kan sparas, inte kan skjutas upp."
Det är vackert, på gränsen till det banala. Denna känsla av aftonrodnad finns på flera håll i boken och bidrar till att mildra de mest pompösa omdömena. För sådana finns här. Styckena i avdelningen Reaktionära betraktelser är inte så mycket reaktionära som de är rent mossiga, inte minst vad gäller det lösa och tyvärr oinsatta tyckandet om "bloggosfären". Engdahl ställer här den modebloggande tonårstjejen mot Montaigne i sitt torn (!) och inte helt oväntat kröns den senare till den större författaren.
Men andra stunder, när författaren rör sig på hemtama marker, är han obrutet angelägen att läsa. Avdelningen Metakritiska fragment, med sina bistra, halvt cyniska men likväl muntra tankar om kritikens omöjliga men lockande uppdrag, kunde till exempel ha byggts ut till en bok i sig, att dela ut till morgondagens litteraturkritiker, i den mån dagspressen fortfarande kommer att hålla sig med sådana. En text som förmår inspirera - och nedslå.
Cigaretten efteråt är ingen bok som en E.M. Cioran, som här anförs på flera ställen, skulle ha skrivit. Engdahl gör inte upp med varat, stirrar inte död och förintelse i vitögat, är knappast någon galning som av sömnlöshet och livsleda ställer Skaparen till svars. Det han skriver måste gripas an från andra håll och uppskattas på andra grunder. För bildningens skull, det goda humöret, den befriade tanken.