Vackert om Kautokeinoupproret

Samerna bojkottar den lokala handelsmannen (Persbrandt) då denne genom spritförsäljning lockar männen att supa istället för att ta hand om sina renar. Handelsmannen tar då kyrkan och länsman (Andersson) till hjälp för att få fart på affärerna. Man inskränker samernas rättigheter att hålla egna (Laestadius-inspirerade) gudstjänster och fängslar arbetsföra män på väldigt oklara grunder. Samerna gillar förstås inte det. Detta är grundkonflikten och det är baserat på en verklig händelse, subjektivt berättad av Gaup, själv ättling till verklighetens Elen, fenomenalt intensivt framställd av för mig tidigare okända Anni-Kristiina Juuso. Det är en enorm historia, tragisk och mångbottnad och den förtjänar att berättas, höras och diskuteras av alla. Och, med vissa reservationer, ses. Det är en vacker om än tämligen konventionellt berättad film: vacker, lite smetig och stämningskapande musik signerad Marie Boine, enorma miljöer och med ett rättspatos ingen kan lämnas oberörd av. Å andra sidan är det en nordisk samproduktion och fem minuter in i filmen har man pratat på fyra olika språk och alla förstår varandra. Till och med när den danskspråkige biskopen dyker upp förstår alla varandra. Det skapar trovärdighetsproblem. Detsamma gäller den viskande och poetiska voice-overn. De svenska stjärnskådespelarna gör vedervärdiga insatser, Persbrandt (och Göran Forsmark i en ytterst liten roll som svensk handelsman) undantagen. Men övriga skådespelare sköter sig alleles utmärkt och norske Björn Sundquist är enorm i rollen som Kautokeinos nye, demoniske präst Stockfleth. På det hela taget är det en bra film, särskilt i själva finalen, då är det som massakern i Troells Nybyggarna brytits ut, flyttats tusentals mil över jordklotet och visats ur ett diametralt motsatt perspektiv. Om hela filmen haft samma skärpa och om någon en gång för alla talat om för herrarna Peter Andersson och Mikael Nyqvist att det finns fler än ett sätt att spela en roll på, då hade det varit en klassiker.