I enslighet framfödtAnita Salomonsson har i en rad romaner mutat in det västerbottniska inlandet med starka skildringar ur småfolkets liv och leverne. Hennes förra roman, Lika som kärlek, berättade om en okuvlig, och samtidigt grym kärlekshistoria som utspelade sig i början av 1800-talet.
I hennes nya roman, I enslighet framfödt, utspelar sig handlingen på 1880-talet och det är bara att säga det redan från början; jag blir däckad! Här levererar hon en urstark berättelse om den unga flickan Klara Sofia Höglander, hemmadottern som föräldrarna sätter sitt hopp till. Klara Sofia måtte hitta sig en bra karl, få sig ett fint välbärgat hem. Hon har mycket att leva upp till, men hennes val och öde kommer att bli något helt annat.
Kärleken går inte att resonera sig fram till. Föräldrar må smida planer, men när känslorna biter sig fast spelar allt sådant ingen roll. Berättelsen om Klara Sofia är skriven på ett fantastiskt språk. Användandet av de ålderdomliga orden som präglade livet på ett litet men välmående hemman i en liten by i Västerbotten, höjer pulsen och gör att jag som läsare verkligen känner Klara Sofias djupa förankring i tiden, familjen, byn, markerna.
Det kan gott sägas att detta är en alldeles ryslig historia. Och det utan en enda seriemördare så långt man kan se. Inga vilda konspirationer, inga extrema actionscener!
Så befriande!
Här finns bara en känslosam och vacker skildring där Klara Sofias kärlek struntar i föräldrarnas planer för henne och istället riktar sin kärlek till den fattige fältjägaren och skarpskytten Lars Larsson Seger. Föräldrarna och omgivningen upprörs. Han duger inte alls till fina Klara Sofia!
Anita Salomonsson skildrar en kärlek som kommer att få alldeles orimliga och smärtsamma konsekvenser. Längre och längre in i romanen ökar läsarens förtvivlan. Hur kunde det gå så här galet? Klara Sofia, hennes mor Armida, fadern Karl-Olof, pigan Adele, gammelfarmor, predikanten Gabriel Natanaelsson, en hel bygd ska komma att påverkas av det som sker. I centrum denna underbara Klara Sofia, som trots allt kommer att uthärda den yttersta förnedringen.
När sorg och förtvivlan hotar att helt förmörka ens tro på människan själv, känns ändå berättelsen som vackrast. Det här är äkta känslor, kärleken är på liv och död. Klara Sofia gör sina val och de får hemska konsekvenser, men Anita Salomonsson har faktiskt hittat ett otroligt fint sätt att knyta ihop säcken.
Jag blir imponerad av hennes berättarkonst. Det är ingen ny upptäckt, hon har som sagt var många fina romaner bakom sig, men jag tycker det här är den bästa jag läst av henne.
Hittills får jag väl säga, med hopp om att hon kommer att hitta fler berättelser ur den rika västerbottniska myllan. För min del kommer jag sent att glömma Klara Sofia Höglander!