Den traditionella pianovåren i Boden är numera ett lika säkert vårtecken som svanar och takdropp. Här finns ju också alla beståndsdelar som en pianoafton behöver: Björksalen med sin, för ändamålet, fina akustik och den nyrenoverade flygeln som äntligen har återfått sin fina djupa klang.
Och just ordet klang blir det bestående minnet av Rebecca Barhams pianoafton. Efter en något trevande start före paus, där hon spelade Bachs monumentala partita nummer sex i e- moll (BWV 830), ägnades resten av programmet åt
impressionistiskt färgade kompositörer.
Sergei Rachmaninov är ju kanske mest känd för sina pianokonserter men har skrivit mycket solomusik för instrumentet. Ofta virtuosa, stora och klangrika skapelser. Rebecca Barham väljer två etyder och ett preludium för sitt konsertprogram och man hör att denna typ av musik passar henne bättre än Bach. Hon har en fantastisk kontroll över flygelns klanglåda och trots att det är stora ackord i komplexa strukturer blir det aldrig otydligt. I preludiet (från Opus 32) vaknar konserten till liv på riktigt alvar. Här är första gången i konserten som det blir lite drag i musiken och det behövdes!
Alexandr Skrjabin är en av mina verkliga favorittonsättare och då särskilt hans miniatyrer till preludier. Att på ett fåtal takter kunna rymma både spännande harmonik och melodi och få det till en helhet är mycket fascinerande. Den konsten behärskade Scriabin verkligen och Rebecca Barham visade oss hur vackra dessa skapelser kan vara.
Ravel representerades med sitt stycke Speglar, opus 43. Impressionisterna kunde verkligen översätta intryck till musik! Här kan man riktigt höra glaset i spegeln i de virtuosa ornamenten och Barham behärskar verkligen musiken.
Detta var verkligen en konsert som inriktade sig på det vackra i pianolitteraturen. Stora ackord som klingar mycket vackert i händerna på en så skicklig pianist som Rebecca Barham. Problemet för mig som åhörare är likheten i musikvalet.
Efter ett tag vill man ha lite fart i musiken som omväxling och just det saknade jag denna kväll.