Vem bestämmer? bygger på Stina Wirséns bok med samma namn.
I föreställningen heter de Liten och Stor och gestaltas av både dockor och skådespelare: Ellen Larsdotter Walle gör Liten, och Simon Persson spelar Stor som med en tydlig, rolig och plastisk mimik ger de stora känslorna uttryck. Det är som opera tänker jag, men på ett helt annat sätt.
Love Larsons dockor är porträttlika bilderbokskaraktärerna, mjuka i köttet men absolut inte så gulligt ulliga som de nallar många tolkat dem brukar vara, medan scenografin utgörs av en stor, röd soffa; en slags kombination av kökssoffa med lock, säng och compactliving-möbel.
Berättelsen i sig är ett flöde av vardag. Vi får vara med om en rad kända situationer: läsa kvällssaga, äta frukost och måsta skynda sig iväg.
Alla rymmer en punkt där någon måste bestämma.
Stor försöker, Liten gör sitt och vem som egentligen har bestämt är till sist rätt oklart - fast jag har en stark känsla av att Liten nog får som den vill rätt ofta, bara genom att inte göra!
Mitt i föreställningen finns så en mycket dramatisk vändpunkt. Liten kastar fil på golvet.
Det här vet alla unga att man absolut INTE får göra och att NU blir den stora arg och att det här kommer att bli JOBBIGT! Det är också nu den stora teaterandlösheten inträffar, i en kompakt koncentration är vi alla ett. Precis när det är som värst, visar sig Stor vara en mycket intelligent varelse. Han fångar leken och på scenen blir det vattenfall och magiska såpbubblor. När Liten och Stor väl lekt sig genom vattenfallet spränger de dessutom tittskåpsteaterns fjärde vägg, det vill säga både ser och tilltalar pebliken. (Ska stavas så.)
Lycklig går jag ut i solen och tänker att teater, när den bara får ha sitt eget ärende att berätta om den älskade människan med alla sina känslor, är så himla - bra. Och det dessutom för andra gången inom ett par dagar, för precis så kände jag också efter att ha sett den helt ordlösa dockteaterföreställningen Hatching Day. I den kläcks en gestalt ur en kokong, upptäcker sin kropp och världen och sedan växer på det mest magiska sätt. Allt mjukt, humoristiskt och känsligt gestaltat av Iisa Tähtinen i en sparsmakad scenografi; en strålande vacker blomma, en stor solros, som får slå ut.
Det är vackert och njutbart, ett andetag om människan, och mitt första möte med Teatteri SudenEnne med säte i Åbo, Finland väcker mersmak. Precis det där som festivaler bland en del gäspningar och motsvarade förväntningar, ska ge en. En pärla man inte kände till och vill se mer av.