Vackert och nästan outhärdligt

Jag lägger örat mot stenen och lyssnar efter de ordlösa. Efter den berättelse som angår. Det är så tyst. "Inte var det livet väl nåt att minnas. Det blev liksom inget, skulle inte bli det. Bara levas på, få det lite bättre, flickorna ha några färre barn att bära", svarar tystnaden. Men stenen har sprickor, därur kommer de som inte nöjer sig. De med livet som klåda och orden som möjlighet. En av dem är poeten Sonja Åkesson, eller var, hon dog 1977. Innan dess hann hon leva en barndom på Gotland, leva många män, få barn som kom, och ett som dog. Och skriva poesi som lever långt efter att cancern gjort sitt. Skulle någon tveka tar Mirja Burlin och Fabian Kallerdahl det snabbt ur en när de ger Sonjas ansikte, just nu som Lunchbit på Kulturens hus. Manuset är skrivet av Agneta Elers-Jarleman, men helt och hållet byggt på Sonja Åkessons egna texter. Mirja Burlin har dessutom lagt till ytterligare ett par. Föreställningen bärs därför så uppenbart av Åkessons egen röst omsluten i tonsättningar, en del mycket kända, av Gunnar Edander och en tolkning av Mirja Burlin som med ett varsamt skådespeleri berättar en annan, nyss levande människa. Det är en tolkning som aldrig förminskar trots den utlevande kvinnans alla fel: män, ansvarslöshet, sprit, ångest, cigaretter och död. Som gör henne värdig, och inte bara berättar Åkessons utan även både kvinnors och arbetarklassens historia. Mirja Burlin sjunger starkt och raspigt, vackert och nästan tyst, kommer hem till Luleå, där allt började för knappt 20 år sedan, och fyller scenen. Jag lägger örat mot stenen och hör, ja sugs in, nästan som i en tidsmaskin. För där står de i mitten av sitt 1900-tal. Kvinnorna i vackert skurna klänningar, sköna håruppsättningar och pumps. Med en kofta om axlarna, Och så barnen, mannen, maten, hemmet, barnen, barnen ... Sonja Åkesson själv tycks i sin livsoro ha behövt "mannen", och hittade, kanske av nödvändighet, litteraturen. Med den också Människorna att tala med, de som funnits där hela tiden, men utanför ursprunget. De bildade man så kan beundra, men kanske aldrig tillhöra. Åkesson gjorde dock mer när hon skrev en poesi där diskbänkar och instängda lägenheter visar sig innehålla både rytm, politik och existentialism. Smart och alltid med humorn nära till hands - även när ångestens knivar vrider sig som mest. Mycket troligt är det den, inte realismens vardagliga detaljer, som är hennes mesta klassmarkör. Jag lägger örat mot stenen och lyssnar efter de ordlösa. Någonstans därbakom hör jag asgarvet, storflabbet som gör det - livet i underläge - uthärdligt. Berättelsen, den får man av sådana som inte nöjde sig, de som blir författarna. I sin föreställning förvandlar Mirja Burlin och pianisten Fabian Kallerdahl Sonjas ansikte till ännu något mer, jag vill skriva allkonst. Det är tätt, vackert och nästan outhärdligt.